METAL!

Tvekamp: Alice In Chains "Dirt" vs "Black Gives Way To Blue"

2012-01-28T09:00:00.002+01:00

Den här Tvekampen borde aldrig ha ägt rum. Den borde inte finnas. Allt är Jontes fel. Tvekampen är, under normala omständigheter, en artikel och en genomgång av två skivor/grupper/sångare eller liknande som ställs mot varandra, och där jag vid skrivandets start inte vet hur det hela kommer att sluta. Det är lika mycket en artikel för er läsare som för min egen del, ett forskande efter svar på en frågeställning jag när. I vanliga fall alltså. Detta är inte ett vanligt fall. Det är ett ovanligt fall, där Tvekampen har till syfte att ge en mer detaljerad redovisning om varför ”Dirt” är bättre ”Black Gives Way To Blue”, och således vet jag denna gång redan innan jag påbörjar skrivandet hur det kommer att sluta.

Som vanligt går Tvekampen av stapeln enligt vissa ramar. Ett antal olika kategorier avhandlas, och i varje kategori fördelas en poäng mellan 1 och 5. Till slut summeras rubbet för att ge en vinnare. Här är Alice In Chains ”Dirt” vs ”Black Gives Way To Blue”!

Rond 1 – Omslag
Det brukar ju börja så. Med omslaget. Anledningen till att de flesta Tvekamper (så ock denna!) har detta som startpunkt är relativt enkel – jag anser att omslaget är en del av helhetspaketet. Hur stämmer bilden in med musiken, är det genomtänkt och snyggt eller hoprafsat? Dessa två skivor bjuder på ganska olika angreppssätt när det gäller omslaget. ”Dirt” pryds av en halvt smält/begravd kvinna i smutsen, med en fond av berg – rubbet övermålat i en udda orange färg som sticker ut bland hårdrocksomslagen. Det är avigt, unikt och fulsnyggt på ett sätt som passar innehållet rätt bra, och omslaget är av den sorten att man genast känner igen skivan om man ser den.
”Black Gives Way To Blue” pryds av ett ganska fult hjärta. Bilden i sig känns ganska primitiv, men det finns ändå en koppling till hur musiken på skivan låter och hur hela konceptet med skivan är byggd. Det handlar om att hela ett hjärta, att frigöra sig från den nattsvarta natten och gå in i den ljusare gryningen, så hjärtat som symbol känns inte malplacerad. Inte lika klockrent omslag, men ändå inte så jäkla illa!

”Dirt” – 4
”Black Gives Way To Blue” – 3

Rond 2 – Inledningen
”Dirt” börjar sådär så man tappar hakan. Första gången jag skulle spela den här skivan – på den tiden när man inte hade kunnat tjuvlyssna via Spotify eller MySpace eller andra medier – så höll jag fan på skita på mig. Inget intro, ingen förvarning, bara Alice In Chains rakt ut ur högtalarna och omformade till en knytnäve i facet. Att starta skivan med korta och relativt hårda ”Them Bones”, gå över i malande svänget som är ”Dam That River” och komplettera inledningen med den fantastiska sången i ”Rain When I Die” och studsiga ”Sickman” är inget annat än genialt. Det är bara att kapitulera och dela ut full pott, för den här typen av musik blir inte bättre än såhär.

”Black Gives Way To Blue” är generellt en skiva med mer lågmäld ton. Inledande ”All Secrets Known” känns faktiskt mest som ett intro innan plattans hårdaste låt ”Check My Brain” släpps lös. Det kanske är det spår som mest minner om hur bandet lät för två decennier sen, och utgör ett av partierna som ger variation till skivan. Inledningen – skivan har 11 spår så vi räknar de 4 första här – kompletteras av ”Last Of My Kind” och ”Your Decision”, två stycken fina rocklåtar med hög lägstanivå. Totalt sett är det ändå ett mognare Alice In Chains som presenteras, som uppträder mer kontrollerat och med mindre variation och mindre mod, och låtarna har mindre säregna identiteter. Och, inte att förglömma, något lägre kvalitet än sina äldre bröder.

”Dirt” – 5
”Black Gives Way To Blue” – 4

Rond 3 – Mittpartiet
”Junkhead”, spår nummer 6 på ”Dirt” har en av de bästa texterna jag vet. Kombinationen av avv Layne Staley vänder ut och in på sig själv för att beskriva sin relation till drogerna lyfter låten till rent av magiska höjder, anser jag. ”Rooster” och titelspåret ”Dirt” bildar tillsammans med ”Smack” mittenpartiet av skivan, och det är förstås fortsatt mycket mycket bra. Ändå inte riktigt lika fantastiskt som inledningen, och det beror väl på att det är lite ojämnare i denna del av plattan. ”Dirt” och ”Smack” är helt enkelt bland de svagare spåren på skivan, så det får bli en fyra för mitten av ”Dirt”.

Även ”Black Gives Way To Blue” landar på en fyra, där man har knippet ”A Looking In View”, ”When The Sun Rose Again”, skivans bästa spår ”Acid Bubble” och ”Lesson Learned” som uppställning. Varför inte högre betyg? Bra fråga, och svaret är nog att det är ”Acid Bubble”, möjligtvis tillsammans med ”A Looking In View” som håller den klassen, medan de andra inte riktigt når så högt. Bra, absolut. Men inte världsklass…

”Dirt” – 4
”Black Gives Way To Blue” – 4

Rond 4 – Avslutningen
Ja, vad ska man säga? Avslutningen på ”Dirt” är förstås legendarisk. Det krävs inte speciellt mycket text för att förklara det egentligem det räcker väl med låttitlarna? ”Hate To Feel”. ”Angry Chair”. ”Down In A Hole”. ”Would?”. Framförallt de två sistnämnda spåren sätter sin prägel på hela skivan, och de andra är bättre än vad du minns. Toppbetyg, förstås.

Jämför det med ”Take Her Out”, ”Private Hell” och ”Black Gives Way To Blue” så inser man att det är klasskillnad, trots att starka ”Private Hell” lyfter denna trio. Det räcker dock inte lika långt, och det blir tydligare och tydligare att det är bra… men inte lika bra.

”Dirt” – 5
”Black Gives Way To Blue” – 4

Rond 5 – Balladen
På ”Dirt” är det ganska lätt att peka ut Balladen med stort B. Det är, förstås, ”Down In A Hole” vi pratar om, en låt som jag nog haft med på fler än 20 samlingsband genom åren (oj… man känner sig gammal när man skriver en sån sak, men det är ju sant… för er kids som inte förstår konceptet så kan ni översätta det med ”spellista”, fast utan känslan och möjligheten att ge bort denna skatt som tagit så mycket energi och möda att skapa). Fantastisk låt, och jag älskar känslan i den. Det är inte lika lätt att hitta ”balladen” på ”Black Gives Way To Blue”, men ska man välja en låt som sticker ut så är det väl ”Private Hell”. Låten bjuder på ett härligt gung, och en sval känsla som kombineras med bra sång och snygga slingor. Det är i stort sett en av de bättre låtarna på skivan och även om jag inte har samma fantastiska minnen och känslor som till dess konkurrent så ska det tillstås att låten är mycket mycket bra och även den förtjänar det maximala betyget.

”Dirt” – 5
”Black Gives Way To Blue” – 5

Rond 6 – Titelspåret
Konstigt nog så är titellåten på 92 års klassiska ”Dirt” rätt svagt. Det tillhör de sämsta på skivan, om inte det sämsta, och det känns väl lite som om bandet valde det namnet på skivan mest för att det var en tuff och bra titel, inte för att låten motsvarar alla dina önskningar.
Då är det bättre på ”Black Gives Way To Blue”, trots att det är en kort och ganska banal sak. Det fina är dock känslan i den låten. Gästspel av Elton John, och på det hela taget ett fint sätt att sätta punkt för processen med skivan. Svart ger verkligen efter för en nyans av blå istället!

”Dirt” – 3
”Black Gives Way To Blue” – 4

Rond 7 – Singelspåren
Alice In Chains krämade ut 5 singlar ur ”Dirt”. Det kunde ha varit fler, vilket säger en del om materialet. Först ut var ”Would?”, som sedan följdes av ”Them Bones”, ”Rooster”, ”Angry Chair” och ”Down In A Hole”. Ruggig laguppställning, det där, och man kan förstå att bandet sålde skivor som glass en varm solig sommardag. Vid första anblicken kan det tyckas vara orättvist att jämfa senare skivan ”Black Gives Way To Blue” eftersom den funnits under en kortare tid och annan tid, men de fem angivna singlarna gavs ut under -92 och -93. Numera släpps ju knappt singlar i dess rätta benmärkelse, men duon ”Check My Brain” och ”Your Decision” har fått videor i alla fall, detta sen skivan släpptes september 2009. Beror det på att skivindustrin har ändrat sig sedan dess? Jo, säkert. Men det beror nog också på att det helt enkelt inte finns lika många klockrena singelspår på ”Black Gives Way To Blue” – den skivans styrka ligger inte i att lyfta en låt från dess sammanhang och spela enbart den. Den skivans styrka ligger i helheten, i känslan och processen som förmedlas när man spelar hela skivan från start till mål. Där helheten blir starkare än de lösa delarna var för sig. Sånt gillas ju, i o f s, men det är ändå svårt att slå en skiva som har BÅDE helheten OCH de riktiga kioskvältarna som kan stå på egna ben! (Ja, och förutom det så tycker jag väl att man valt att lyfta fram låtar som kanske traditionellt kan locka Alice-fansen, inte de som är bäst på skivan, men det är ju en annan sak…)

”Dirt” – 5
”Black Gives Way To Blue” – 3

Rond 8 – Helheten
En sak står helt klar – att göra ”Black Gives Way To Blue” kan inte ha varit en lätt process. Ny sångare, och ett försök att inte bara gå visare som band utan som människor och individer. Jag tycker också att man har lyckats extremt bra, skivans känns nämligen respektfull mot bandets historia, lågmält reflektiv och ändå med nerv och med kvalitet. Inte heller försöker nya sångaren William DuVall kopiera sin föregångare, utan gör detta till något eget. Det är imponerande som helhet, och ruggigt bra – faktiskt bättre än alla beståndsdelarna löst var för sig!

”Dirt” då? Ja, vad ska man säga? Det är lite som Barcelona inom fotboll, eller ryska superfemman med Krutov-Makarov-Kasatonov-Fetisov-Larionov när det begav sig på CCCP-tiden. Bländande individuella akter som tillsammans också ger en helt fantastisk helhet, helt enkelt för att varje ingående del är så jäkla bra i sig. Det är liksom motsvarigheten till den svenska modellen där laget är styrkan, men det spelar ingen roll, slutresultatet blir fantastiskt ändå.

”Dirt” – 5
”Black Gives Way To Blue” – 5

Rond 9 – Bandet
Konstanten är Jerry Cantrell. Det är ju han som är låtskrivaren, gitarristen och stundtals också sångaren. Visst, på trumpallen sitter Sean Kinney på båda våra skivor som är i fokus, men låt oss vara ärliga – när det gäller bandet så är det Jerry Cantrell som är den starka personligheten. Att basen hanteras av Mike Star (R.I.P) på ”Dirt” och av Mike Inez på ”Black Gives Way To Blue” påverkar inte speciellt mycket heller, tycker jag. Det som skiljer banden åt är ju sångaren. William DuVall på den senare skivan, Layne Staley på den förra. Båda gör goda insatser, men låt oss vara brutalt ärliga – det fanns bara en Layne Staley. Fruktansvärt karismatisk röst, proppfull med känsla och personlighet. Det var, i stort sett, hans förmåga att göra Cantrells låtar rättvisa och skänka en helhet till dem som gav Alice In Chains dess framgång och plats i strålkastaren. På ”Dirt” och dess föregångare ”Facelift” sjunger han så fruktansvärt bra att man baxnar.

Jämför man prestationen mellan de två skivorna och försöker bortse från sången så är nog den senare skivan speltekniskt en aning bättre. De två kvarvarande personerna har utvecklats som musiker, och de får sällskap av två nya, duktiga musiker. Känslan är också rätt bra, men istället för hunger och ”nu-tar-vi-över”-inställningen så är det en uppgörelse med alla demoner för att kunna gå vidare. Bra det, men inte riktigt lika bra. Tycker jag.

”Dirt” – 5
”Black Gives Way To Blue” – 4

Rond 10 – Känslan
I vanliga fall brukar Tvekampen avslutas med den mycket subjektiva och luddiga ronden ”Känslan”. Där sammanfattar undertecknad sina tankar och den känsla som jag har för skivan överlag. Så blir det inte denna gång dock, och det är ju för att detta inte är en vanlig Tvekamp.

Visst är det så att jag har mer känslor för ”Dirt”, det kan jag inte förneka, men jag anser att båda skivorna är mycket bra – dock väldigt olika i sitt sätt och sin framtoning. Jag anser också att låtarna på ”Dirt” är bättre (det har ju framgått så här lång, antar jag), men det finns ingen anledning att sätta poäng på denna sista rond. Så den får bli en rubrik och en ”icke-rond” denna gång….

Sammanfattning
Japp, jag gick in i denna Tvekamp med en bild av hur det skulle sluta – och nu är vi framme vid den summering som ska visa om det blev så. Låt oss slå ett öga på hur siffrorna landade till slut:

”Dirt” – 42
”Black Gives Way To Blue” –36

Oväntat? Nä. Kort sagt, det är två bra skivor som ställs mot varandra, men där den ena är ”mycket bra” så är den andra ”världsklass”. ”Dirt” är Alice In Chains största stund, och får räknas till en av de stora klassikerna. Det är en skiva som fortfarande – 20 år efter att den släpptes – håller måttet och sätter standarden för hur smutsig grungerock ska spelas. Mer intressant hade faktiskt, för egen del, varit att ställa den skivan mot Soundgardens ”Badmotorfinger” eller ”Superunknown”, eller Pearl Jams ”Ten”. DET kanske blir en riktig Tvekamp så småningom. Till dess… får du hålla tillgodo med de gamla alstren. De finns här!

Veckans Tips: Ginger Trees "Along With The Tide"

2012-01-27T09:00:00.002+01:00

Relationen med en del skivor är jäkligt märklig.

Boråstrion Ginger Trees och deras "Along With The Tide" är en sån historia. Den landade i Rebellängelns promoportal i somras, och loggade en hel del speltid medan jag fillifjonkade ute på bakgården. Grillade, drack en öl, klippte lite gräs, målade ungarnas lekstuga.

Och det funkade väl. Rätt bra, stundtals riktigt bra, men ändå bara mest som bakgrundssällskap. Inte den där riktiga nerven.

Recensionen på Werock återspeglar väl det rätt bra, tycker jag.

Sen glömde jag mer eller mindre bort skivan under hösten.

Till dess att Metal Bastard presenterade sin Topplista för 2011, och jag fick se den igen. Den dyker upp på plats nummer 10, och det där fick mig att plocka fram plattan igen. Lyssnade på den med lite andra premisser -fokuserat med hörlurar. Nära musiken. Nära Rasmus säregna och fantastiska röst.

Perkele!

Denna lilla pärla hade mognat fint, och passade helt plötsligt betydligt bättre än som bakgrundsljud till sommarens lättsamma aktiviteter!

Bäst är nog "Ghost Of Another Age", men majestätiska "Poseidon", fantastiskt fina "New Day" och det svängiga titelspåret står inte långt efter.

Det luktar proggressiv rock och pop, med ett sväng som gör skivan till en höjdare om man tillåter sig själv att lyssna - här är det nämligen inte den omedelbara och stundtals burdusa rock'n'roll-känslan som regerar. Det är den lite lågmälda, ständigt växande kvalitén som härskar.

Bandets hemsida finns här, där man bjuds på en hel del fin läsning avseende recensioner och annat.

Såklart ska du kolla in skivan på Spotify också.

Gör bara inte som undertecknad och lyssna lite halvhjärtat för att sen glömma bort skivan.

Då missar du något!

Recension: Alcest "Les Voyages De L’Âme"

2012-01-26T10:30:00.000+01:00

Franska duon Alcest är en ny bekantskap för undertecknad. Per spelade dem på Hårdrockskvällen, och det fastnade direkt.
Lyckligtvis visar det sig att det var dags för release av nya skivan "Les Voyages De L’Âme", vilket väl betyder "Själens Resa", ungefär.
Ett mycket passande namn i så fall, för detta är musik som är både introvert och extrovert på samma gång. Som upmanar till ett inre sökande och att långsamt upptäcka alla lager, men ändå är lättillgänglig och enkel att ta till sig.
Duons starke man och huvudaktör är Niege, som står för allt låtmaterial, all sång - både ren och skrik, även om utvecklingen för bandet, vad jag förstår, allt mer fjärmar sig från den senare varianten och numera mest består av ren och klar sång - och alla stränginstrument.
Till sin hjälp har han Winterhalter som hanterar trummandet.
Skivan presenterar 8 spår, där inledande "Autre Tempes" valts till förstasingel. Det kan lika gärna vara för att det är det enda spåret av hygglig längd ur det perspektivet (5:50 långt) som dessutom är finstämd, men det är inte den bästa låten på skivan.
Det är istället efterföljande "Lá Oú Naissent Les Couleurs Nouvelles", som med sitt riffande, delvis skrikande sång och gitarrdrivna sväng påminner mest om traditionell black metal på skivan. Det betyder inte att det är black metal, men att känslan som dessa 8:50 ger dig är lite av detsamma.
Det är vackert, och mörkt på samma gång.
Titelspåret är låt nummer tre, och det är så skört, så finstämt att håret kan resa sig på armarna om du spelar det vid rätt tillfälle. Ja, och om du har hår på armarna. Jag har det, så jag vet att det kan ske.
Överlag är också skivan mycket jämn, och hållbar. Den har, i stort sett, rullat konstant sen den landade i brevlådan hemma, och det fungerar väl till och med för övriga familjen.
Det ger mig vibbar av ett band som exempelvis Agalloch, men det är väsentligt enklare att ta till sig, och med en snällare och mjukare framtoning - stundtals är det knappt hårdrock utan ett mellanting till rock pop som presenteras.
Hela tiden är det dock bra.
Tre av spåren har engelska titlar ("Beings Of Light", "Havens" och "Summer's Glory"), och initialt trodde jag nog att de låtarna skulle bli mina favoriter - helt enkelt för att jag inte kan franska.
Det har de inte visat sig bli, trots att jag gillar dem också.
Istället är det tidigare nämnda "Lá Oú Naissent Les Couleurs Nouvelles" samt duon "Nous Sommes L'Emeraude" och "Faiseurs De Monde" som fäst sig hårdast hos undertecknad.

Skivåret 2012 börjar starkt, och med tanke på hur väl denna skia passar mitt sinne just nu är det inte omöjligt att vi redan nu fått en av kandidaterna till årsbästalistan. Så bra är den, och givetvis kommer detta för min del att innebära att jag letar mig bakåt i Alcests katalog!
Du hittar skivan på Spotify här och bandets hemsida här, och har du inte lyssnat på dem tidigare så tycker jag att du ska avsätta lite tid för din egna själs resa.
Betyget nedan känns klockrent just nu!

Alcest "Les Voyages De L’Âme" - 4

Soundtrack to the doubts

2012-01-25T11:33:00.000+01:00

Tvekan råder, tyst det är i huset... tyyyyyst iiii huuuuuset.
Nä.
Inte alls, faktiskt. Tvärtom, skulle jag vilja säga - och, det finns väl inget bättre än att dela den typen av soundtrack?
Precis.
Du hittar en spellista på Spotify här.

Den innehåller mer eller mindre frekvent spelad musik just nu, som passar funderingarna.
Just nu rullar framförallt Alcest väldigt intensivt, så den plattan - med sitt sagolikt fina omslag nedan - har fått två låtar på spellistan. Ruggigt bra. Så och den efterföljande Illuminatus, med sitt... ja.. udda omslag. Annars kommer de sen som ett pärlband nedan... bra grejor!

Om Metalbloggen och framtiden. Del 2!

2012-01-24T16:02:00.000+01:00

Igår outade jag tankarna om att lägga ner bloggen, även om jag haft lite sådan dialog i viss form redan innan. Ett rejält gensvar blev resultatet, både ganska mycket kommentarer och framförallt via mejl.
Det tackar jag ödmjukt för, speciellt som samtliga varit fulla av goda råd och peppning.
Jag har svarat på de flesta, och en sak som slagit mig är att jag kanske inte varit riktigt tydligt med vari i min tvekan om fortsättning består.
Därav denna, del två, avseende tankarna om bloggens framtid.

Först ut - det är många av er som påpekat att uppdateringsfrekvensen är extremt hög. Det är riktigt. Anledningen till att det varit så är dels för att jag haft skrivandet som en oas, och att jag mått bra av att skriva lite varje dag. Dessutom har det gett som bieffekt att jag haft ambitionen att presentera något nytt läsbart varje dag, men kanske har detta över tiden förändrats till ett ok? Möjligen. Det är något jag behöver kontemplera. Tvång vill jag inte ha, samtidigt vill jag också vara tydlig med att jag inte har en dämpad skrivlust.
Jag kommer oavsett vad som händer att fortsätta skrivandet för Werock.
Jag kommer också att skriva för egen del, i en eller annan form.
Och det kanske är det jag egentligen ger uttryck för. Tankar om andra former för skrivande.
Som bieffekt är jag nämligen sådan som person att mina tankar flödar ganska mycket runt skrivandet när sådana tillfällen ges. Vid träning, eller i bilen. Det är där alla artiklar/idéer/inlägg föds, och det jag lockas av är lika mycket att låta dessa tankar flöda runt annat bloggen som den står och går.

För övrigt har förslag förts fram avseende en medskribent.
Det tycker jag spontant är en lockande tanke, och eftersom jag sett effekten på andra siter så kittlar den tanken extra fint. Känner du dig manad?
I så fall tar jag gärna emot dina tankar via mejl! (chief-rebel-angel@hotmail.com)

Denna blogg kommer inte heller att tvärdö. Serierna om Veckans Tips, Remasters och Live! är laddade till mars någon gång redan nu, och visst kommer den utlovade Tvekampen om Alice In Chains. Dessa tankar är snarare en del i en process, och för att hitta en lösning på längre sikt.
Jag tror nämligen inte på att fortsätta med något där hjärtat och glädjen inte är med, och som det ser ut just nu så hamnar vi där under våren om inte något förändras.

Metalbloggen 2.0, no fillers - just killers.
Kanske.
Metalbloggen R.I.P.
Kanske.
Metalbloggen 1.0, as it was, as it is, as it will be?
Nej.

Din åsikt efterfrågas!

2012-01-23T16:00:00.001+01:00

Du kanske har märkt det.

Den senaste tidens avsaknad av glöd på den här siten.

Lamheten i inläggen.

Har du snappat upp den vibrationen så har du helt rätt.

Jag umgås med tanke av att lägga ner Metalbloggen. Att göra något annat.

Det där har yppats lite i en del mejlkorrespondens med läsare och vänner, och i de allra flesta fall resulterar det i en protest. Det är förstås kul att höra, men på något sätt krävs en nytändning.

En förnyelse, en förändring.

Därför vill jag ha din åsikt.

Vad tycker du?

Sitter du där och trycker på briljanta idéer, eller fantastiska kunskaper om hur man förändrar en blogg som i stort sett rullat i samma hjulspår sedan starten för snart 2,5 år sedan?

Dela dem med mig, via mejl (chief-rebel-angel@hotmail.com) eller kommentarsfältet!

Veckans Citat: Cronos, Venom

2012-01-23T08:00:00.002+01:00

Venom. Egentligen är det svårt att förstå att detta gäng skapade en hel genre, mer eller mindre. Att dessa britter, med sitt sinne för oneliners, skulle vara de som många av efterföljarna inom den extrema metallen pekade på som föregångare och inspiratörer.
Eller kanske inte.
Kolla bilden bara (tagen -86, om man kan lita på internet), så inser man att detta är någon som inte går i upptrampade stigar. Det är någon som verkligen går sina egna vägar!

"Det finns två spår på "Black Metal" som vi fick spela in flera gånger eftersom vi spelade rätt hela tiden."

Cronos, Venom

Helt underbart egentligen. Och ja, det följer bandets övriga kommentarer. Givetvis har bandet medverkat i Veckans Citat förr. Mantas, och Cronos.
En perfekt start på den nya veckan, tycker jag. Tror jag ska anamma det själv, och "spela lite fel" på jobbet idag. Jag menar, vem vill inte vara en föregångare?

Live: Deep Purple "Made In Japan"

2012-01-22T10:00:00.004+01:00

Det finns väl, egentligen, inget som kan kallas för facit när det gäller musik - men ibland kan man komma nära.

När det gäller hur en liveskiva ska tillverkas och läggas upp så hamnar vi i omstarten av serien p åen sån platta.

En klassiker bland klassiker.

En gammal trotjänare som fått stå som förebild för mängder av andra inspelningar, såväl för andra artister som för bandet själva under efterkommande år.

Deep Purple "Made in Japan".

Inspelad i Osaka och Tokyo under tre datum i augusti 1972. Med en ljudbild som ger full rättvisa och plats för samspelet mellan Richie Blackmoores gitarrspel på ena kanten och Jon Lords klaviaturfärdigheter på den andra. Med beviset på Ian Paices storhet på trumpallen (lyssna på hanteringen av cymbalerna på "Child In Time"!). Med svänget som Roger Glover placerar som fundament via sitt basspel. Med en ung Ian Gillan med spänst i rösten.

Och med låtmaterial modell übertungt.

Inledningen med "Highway Star" i sin grymma version får mig att ha blyfot varenda gång jag kör bil, eller headbanga vilt trots avsaknad av hår om jag befinner utanför bilen.

Sen radas de upp, klassikerna.

"Child In Time"

"Smoke On The Water"

"Strange Kind Of Woman"

"Lazy"

"Space Truckin'"

Mitt exemplar är dessutom remastrat med en extra disk som fått benämningen "The Encores", och då lägger man på låtarna "Black Night", "Speed King" och "Lucille". Bra så!

Deep Purple själva (eller, egentligen Ian Gillan,) berättar i boken "Access All Areas" av Anders Tengner att detta var deras facit avseende liveskivor, och att de för att reta skivbolaget gjorde återföreningsplattan i liveformat, "Nobody's Perfect" som en fars. Bandet var missnöjda med inspelningen, och i det mellansnacket narras man med sina egna låttitlar.

Sånt finns inget av på "Made In Japan", och Ian Gillan menade att det egentligen var en liknande inspelning - fast 15 år senare - man borde ha försökt göra vid återföreningen.

Egentligen inte så konstigt.

Det var ju facit...

Provsmakning: Sweden Rock Wine

2012-01-21T14:00:00.000+01:00

Plastflaska. Det är det absolut första man tänker på när man greppar Sweden Rock Festival Edition från Åkesson. Det klingar ju... sådär.
Förväntingarna sänks. Flaskan i sig fick jag dessutom skickad till mig av just Åkessons distributör, och ni vet ju egentligen hur det är med gratis. Det värderas inte riktigt lika högt som det man lagt sina surt förvärvade slantar på.
Därför kan jag med en gång säga - detta vin är mycket bättre än vad man tror!
I flaskan döljer sig en Cabernet Sauvignon från Chile, tappad på 13%, och redan när man häller upp så börjar de lågt satta förväntningarna komma på skam.
Istället för en urvattnad blekröd och till hälften genomskinlig vätska fylls glaset med ett ganska kraftigt och mörkt rött vin. Dofterna är svarta vinbär och lakrits, vilket ska komma att återkomma i smaken, och på det hela taget visar sig vinet vara fullständigt godkänt.
Är detta den bästa butelj jag smakat?
Nej.
Men det är relativt bra, och eftersom hela idén med den begränsade upplaga om 10 000 flaskor var att servera Sveriges rockers ett dugligt och prisvärt vin, lämpligt till världens bästa musik så är det väl anpassat.
Just nu finns enbart en flaska Merlot i denna serie på Systembolaget, men får du chansen att lägga vantarna på även den första, Caberneten, så ska du göra det.
Det är den värd.

Betyget hamnar faktiskt på en stark trea eller fyra, vilket med tanke på den initiala farhågan ska ses som mycket starkt. Hustruns omdöme var "absolut helt OK", och jag håller med.

Mera omdömen? Du hittar lite om Alleanza Nero Di Wongraven här, samt dess exklusivare systerbutelj Unione Nero Di Wongraven här. Generellt är jag ingen stor kännare av vin, men det är lite roligt med dessa buteljer med utpräglad koppling till hårdrock....

Veckans Tips: Electric Wizard "Black Masses"

2012-01-20T09:00:00.000+01:00

Det är sjunde given för ockultisterna i Electric Wizard, men mitt första möte med bandet.
Det är, i motsats till förra veckans tips, jävligt icke-glättigt.
"Black Masses" är en blytung ångvält som kvaddar allt motstånd - så även mitt.
Initialt gillade jag nämligen inte detta alls.
Ljudbilden lämnar, minst sagt, mycket att önska. Produktionen är så rå och tung att jag först inte la märke till styrkorna som finns - låtskrivandet, den hypnotiska effekten och just den krossande tyngden.
Som tur är så kom jag på bättre tankar, helt enkelt därför något i detta lockade mig tillbaka om och om igen.
Trots min initiala tvekan.
Lite som att titta på en trafikolycka, typ. Svårt att låta bli, helt enkelt.
Rise Above Records släppte denna skiva 2010, och hela bildspråket skriker film om satanism, tillverkad på 70-talet. Nakna kvinnokroppar, dödskallar och svarta ljus pryder boken, och hela CD-skivan i sig är en bild av en naken kvinna - underifrån, försedd med dödskalle.
Bisarrt, och antagligen precis vad ledstjärnan Justin Oborn (gitarr och sång) är ute efter. Han har sällskap av Elisabeth Buckingham på gitarr, Shaun Rutter på trummor och Tas Danasoglou på necrobas (jo, det står så...).
Låtarna då?
Jo, det finns en anledning till Tom S hade denna skiva som runner-up bland dem som fortfarande håller ett år senare, och för egen del var det mer eller mindre självklart att detta skulle bli skivan som representerade kategorin "Sämsta Produktion" på Hårdrockskväll 2012.
Det är just låtarna.
Jag valde mellan "Night Child" eftersom den börjar så fantastiskt uselt ur ett produktions- och ljudperspektiv (Allvarligt talat, vad ÄR DET DÄR i början av låten? Ska det vara skrämmande? Läskigt? Kul? Går inte att avgöra!), och att när låten brakar igång så fläskar man på så inåt helskotta med bas och dessutom har en lysande refräng och inledande titelspåret.
Annars är skivan ganska jämn, oavsett om det är fängslande riff som i "Black Mass" eller svängigt som fan i "Patterns Of Evil".
Det är helheten som är grejen. Det du ser på omslaget - det är musiken också.
Jävligt bra, för att hitta rätt uttryck!

Spotify här. Ha hög volym, detta behöver kännas och upplevas!

Om fusk och "fusk". Och Rockshoppen!

2012-01-19T07:34:00.004+01:00

Häromdagen skrev jag lite om en del händelser bakom kulisserna i samband med Werocks omröstning avseende Bästa Svenska Debut 2010. Det har kommit en del reaktioner på det där, både av läsare och av Simon från Pray For Locust, så det kanske kan vara på plats att förtydliga en del.
Simon har varit väldigt öppen och lite bestört över hur det hela uppfattades, och är noga med att påpeka att det inte var bandet som skrivit något liknande (han är också en stor supporter av Trident, och anser själv att det hade varit en ära att komma tvåa efter en sån skiva), och detta kräver nog lite mer text.
För det första - det var inte bandet som hade skrivit något, det var en "supporter" som delade med sig av sitt knep på Facebook eller i ett forum (minns faktiskt inte exakt vilket..)
För det andra - är det verkligen fusk? Jag tycker inte det. Det är "fusk", kanske. Men, rent krasst, är man så jäkla fanatisk att man rensar sin cache och sina cookies (och därmed blir av med sin historik och sparade lösenord och inloggningar) så är man nästan värd att få trycka på röstningsknappen två gånger. Det är ju lite samma sak som att rösta från två olika datorer.

Nej, det jag tycker var tråkigast i historien var att jag upptäckte Tridents invändning så sent. Det var nog, i ärlighetens namn, också det som gjorde dem mest uppretade.
Jag vill understryka att jag tycker att både Trident och Pray For Locust har agerat bra, och jag vill verkligen inte smutskasta något av namnen!

Nå, det om det. Är du uppmärksam så märker du för övrigt att det finns en ny logga i högermarginalen. Rockshoppen! Det är samma gäng som ligger bakom Rockmässan i Malmö (kolla intervjun från senast det begav sig), och de har förstås en ny mässa på gång också.
Den kommer att hamna i oktober, och ha lite mer vinkling mot Halloween. Pontus som är huvudfigur har också skvallrat lite om vad man kan vänta sig, och det är väl bara att konstatera... bor du i området så bör du rita in 27-28/10 i kalendern redan nu!

Det finns ännu en nyhet i högermarginalen. Rätt långt ner. Under Arkiven.
Jag har detta år lovat att springa 500 kilometer, och där hittar du aktuell ställning. Lovisa hörde dessutom av sig och tipsade om Löftessnurran, som innebär att för alla som lovar en förändring till det bättre så skänker Danica Pension pengar till organisationer (jo, jag vet... ett pensionsbolag som vill ge pengar till goda saker, det låter som en utopi. Lite som om Watain skulle vinna Grammis...). Det är väl småsummor det rör sig om, men det spelar mindre roll - jag är ute efter pressen. 500 kilometer. Here we go...!

Runt och runt i spelaren...

2012-01-18T09:05:00.002+01:00

Det är januari, och givetvis rullar musik i spelaren. Bra sån.
Den senaste veckan rullas förstås Mastodon, vilket förstås spelningen i lördags var anledningen till. Både i uppladdning och i eftersnack, så att säga.
Briljant band.
Briljant spelning.

Annars då?

Krux senaste, "III - He Who Sleeps Among The Stars" rullar frekvent. Bra skit, faktiskt, och i korta ordalag kan man ju säga att jag egentligen vill vara Fredrik Åkesson. Fan vad han rockar, var han än dyker upp. Att det hela sen baserar sig på sedvanliga monsterriff av herr Edling och att klart underskattade Mats Levén lägger sång som glasyr på kakan gör ju inget... recension på Werock. Så småningom. Där ska även denna platta recenseras.

Franky Lee, från Örebro. Låter som Millencolin. Innehåller medlem från Millencolin. Recension också där så småningom, men rent krasst tycker jag inte det är lika bra som Krux.

Annars är det mesta av den senaste veckans lyssning Jontes fel.

Det är nämligen dessa två skivor:

Han påstod ju att den senare av dessa två skivor är bättre än den första.

Felaktigt, förstås.

Och det kommer så småningom en Tvekamp mellan dessa två plattor, och just nu snurrar de friskt för att jag ska vara säker på min sak.... grymma plattor, båda två, men jag har verkligen blivit helt övertygad om att han har fel, den goda Jonte. "Black Gives Way To Blue" är INTE bättre än "Dirt"!

Recension Mastodon på Annexet - och Årets Svenska Debut!

2012-01-17T10:30:00.008+01:00

Det blev inte speciellt många ord, men lite text i alla fall. Och lite nya bilder jämfört med gårdagens bildspecial. Naturligtvis är det Mastodons överkörning på Annexet som avses, och du hittar mitt bidrag på Werock. Förstås. Där ingår både bilden ovan och nedan, samt lite fler actionmoments...

Och, på tal om Werock - just nu har siten släppt kandidaterna som du kan rösta på när det gäller Årets Svenska Debut. Det är en tradition som brukar dra en hel del röster och åsikter, och detta år kan du ge ditt stöd till akter som Gordon Fights, The Embodied, Vildhjarta och Jeremy Irons & The Ratgang Malibus.

Dessutom tänkte jag bjuda på en lite anekdot från förra året. Då stod nämligen den hårdaste striden mellan elaka Trident och lite snällare Pray For Locust. I Trident spelar bland annat Alex, det vill säga Demonias snubbe.

Jag hade lite kontakt med dem avseende kommentarer på Werocks årsbästalista, intervjun med Alex och även recensionen av Tridentplattan (den är faktiskt riktigt jävla bra, har dessutom haft den som Veckans Tips efter allt..), men nu är nog all kommunikation bruten. Tyvärr.

Anledningen är att när bandet upptäckte att de var i ett röstrace med Pray For Locust så började de undersöka lite om vad de andra snubbarna var för några.

Och upptäckte att Pray For Locust uppmanade sina fans - på nätet - att nollställa alla sina webläsare från cookies och rösta flera gånger!

Alex försökte söka kontakt med mig för att dra Trident ur omröstningen. De ville inte medverka om det var "fusk" i görningen - men tyvärr hade min kontakt med honom varit via min e-postadress hos Werock.

En adress jag bara kollar sporadiskt (eller lite oftare om jag väntar på något speciellt...).

Alex (och Tridents) reaktion på mitt uteblivan svar under den helgen var rätt ilsken.

Tyvärr.

Det kan jag bara beklaga.

Om det var fusk eller inte vet jag inte direkt, men helt klart kan man säga att det var jämnt mellan fjolårets vinnare Pray For Locust och Trident!

1531 röster landade Pray For Locust till slut på.

Året innan, 2009, var det The Generals som kammade hem priset.

Thomas Skogsberg har producerat, och det låter inte så lite Entombed om det hela. Och det är ju inte fel.

Vem som vinner i år?

Ingen aning, faktiskt. Det kan som vanligt gå hur som helst, redan nu har artikeln bra många läsningar och jag gissar att det kommer vara en del band som peppar sina fans för att ta titeln. Min egen röst får jag nog fundera lite på. Vildhjarta och Jeremy Irons ligger nog närmast till hands....

Bildspecial: Mastodon på Annexet

2012-01-16T15:00:00.001+01:00

2012. Januari. Annexet. På scen - Mastodon, som levererar å det grövsta!
Vilken spelning, fullständig överkörning är det man tänker på.
Kameran fångade en del bilder i alla fall. Varsegod!

Troy Sanders på bas...
...och Bill Kelliher på gitarr.

...Troy Sanders och Brent Hinds rockar järnet...

Mera bilder? Här.

Mer om spelningen? Här!

Veckans Citat: Michael Schenker, MSG

2012-01-16T08:00:00.002+01:00

Det är nytt år. Varenda gång får det mig att fundera lite. Vad ska hända. det kommande året? Är detta vad jag ska pyssla med? Därför startar vi Veckans Citat igen med ett filosofiskt uttalande från en veteran i form av Michael Schenker, MSG. Han har en poäng här, den gamle.

"Du måste ha en vision för att komma nånvart här i livet.

Det är visionen som drar in brödfödan.

Utan din egen vision gör du bara samma saker som alla andra.

Du finns liksom bara till"

Michael Schenker, MSG

Okej. Vad är din vision för livet? Eller, ska vi börja enkelt? Vad är din vision för 2012?

Werock-bonanza!

2012-01-15T20:34:00.004+01:00

Söker du lite ny läsning såhär på söndagskvällen så är det Werock du ska hänga på. De senaste dagarna har nämligen var en helt galen publiceringsbonanza på siten.
Nya skribenten Kitty presenterar sig med en fläskig rapport från Gothenburg Winter Meta l med bland annat Dark Tranquillity på scen, Martin intervjuar italienska Ravenscry och dessutom har man laddat upp nya recension mitt i månaden.

Där sätter Karin tänderna i norska Nekromantheons andra platta "Rise, Vulcan Spectre", en skiva jag har på gång in via beställning. Är otroligt nyfiken på den och vad den kan ge, och inte blev det mindre efter recensionen...

Dessutom även ord om Jungle Rot och The Embodied, men det är inga band jag har någon relation till.

Sämre vibbar om Abigail Williams då.

Förra given var ju riktigt bra, men nu staplar man inte direkt superlativ på rad när Henrik recenserar "Becoming"... även den på väg i posten, men nu blev jag lite orolig att det är ett felköp!
Själv ska jag försöka få ut lite bilder och text om den fantastiska Mastodonspelningen igår.

Stay tuned...!

Remasters: Black Sabbath "Heaven And Hell"

2012-01-15T10:00:00.003+01:00

Den här veckan har undertecknad lusläst det Sweden Rock Magazine-nummer som handlar om Ronnie James Dio - och vi har dessutom fått veta att Tony Iommi lider av cancer och ska genomgå behandling för detta.
Det känns med andra ord omöjligt att börja årets Remasters med någon annan skiva än dessa två herrars gemensamma epos "Heaven And Hell" - en som verkligen måste finnas i din hylla.
Mitt exemplar är den "vanliga" remastrade versionen, i serien med massor av Black Sabbath-utgåvor. Det finns även en senare version med dubbla discar, men den har inte jag. Än. Det är mycket möjligt att den dyker upp senare i den här serien dock...
När Ronnie gick med i Black Sabbath för att släppa "Heaven And Hell" 1980 så var det väl ingen som väntade sig att det skulle bli ett sådant storverk. Bill Ward och Geezer Butler på kompsektionen hade tillsammans med Tony Iommi haft en nedåtgående spiral tillsammans med Ozzy Osbourne, och Ronnie James Dio bröt med Rainbow som sökte sig mot ett mer kommersiellt sound.
Att dessa krafter gemensamt skulle träffa så rätt slog de flesta med häpnad, och faktum är att skivan räknas som en av de största inom hårdrocksvärlden.
Trots en del relativt svaga spår ("Walk Away" och "Wishing Well" tillhör verkligen inte det bästa Black Sabbath har producerat...) så är det totala intrycket monumentalt.
"Neon Knights", "Children Of The Sea", "Die Young", titelspåret... såklart blev detta en klassiker.
Ljudbilden på den remastrade versionen från 2004 är ganska skön också, lyssna till exempel på svänget och basspelet i "Lady Evil" så inser man att detaljerna kommer fram riktigt bra. Och, såklart, Ronnie sjunger ju jävligt bra vid den här tidpunkten i livet.
Precis rätt ton för alla låtar.
Precis rätt mix av skönsång och rock-n-roll-tryck i pipan.

Det enda man kan sakna är kanske lite extramaterial, men okej då. Det här är en skiva man måste ha ändå, med eller utan extra lull-lull.
Som bandet avslutar innerfoldern/bookleten:
"The world is full of Kings and Queens. Who blind your eyes and steal your dreams. It's Heaven and Hell!"

Mastodon Rocks Stockholm. Ikväll!

2012-01-14T11:30:00.000+01:00

Egentligen skulle detta inlägg ha handlat om vin. Sweden Rocks Cabernet Sauvignon. Men det gör det inte, och anledningen är enkel - ikväll kommer Mastodon till stan!
Jag ska dit. Förstås. Och hoppas att det blir lika triumfatoriskt som på bilden ovan (Wembley, om du undrar...), och lika energiskt som på Sonisphere i somras. Sjukt bra setlista då, och ett sånt sjujäkla sväng att det knappt går att beskriva.Det betyder att du får vänta på inlägget om Sweden Rock-vinet till nästa lördag (lördagar = alkohol, inte mitt i veckan va?). Istället ska jag orera om Mastodon, i längd och bredd. Bara för att jag kan. Och vill peppa.

Min första kontakt med Atlantagänget var med den här skivan. "Leviathan". Det skedde i samband med att jag nyligen hade skiljt mig, och det är en sån där grej där jag var helt mottaglig för något mörkt och nytt när jag drog på mig hörlurar och möttes av... "Blood And Thunder". Herrejävlar!
Snacka om att fastna direkt!
Den direkt attacken, det säregna och vansinniga trumspelet. Raspig rockig sång. Ett vansinnigt sväng i låtarna. En av 2000-talets bästa skivor, alla kategorier.

Snygg också. Det där är ett motiv jag skulle kunna ha förevigat på kroppen, och jag hoppas att vi ikväll får höra en hel del från skivan. "Blood And Thunder" och "Iron Tusk", förstås, men gärna även "I Am Ahab" och "Naked Burn". Efter att ha satt i mig (ja, varit besatt av kanske är ett mer korrekt ord...) denna skiva så köpte jag förstås "Remission" på stört. Den är i mitt tycke inte alls lika bra. Det rockas och bultas som fan på den skivan, men låtarna är helt mindre... låtar. Det fortsatte ju annars bra med "Blood Mountain" som nästa platta. Mera galna koncept som gör att hållbarheten på skivan är sådär underbart bra. Bra ljud. Galna och fantastiska låtbyggen. "Blood Mountain" känns jämnare än föregångaren, men saknar ändå samma toppar tycker jag.
Dessutom kanske jag befann mig på en annan plats, mentalt, så att jag var mindre mottaglig. Jag antar - och hoppas - dock att vi får en del kioskvältare från den skivan också. "The Wolf Is Loose", till exempel. Den svänger. Hårt!

Sen då?
Mästerverket "Crack The Skye". Skivan som fick till och med bandet att känna behov av att bara släppa lös och rock järnet på efterföljande skivan. Detta är nämligen en helt fantastisk skiva. Den är mindre direkt och mindre hård än föregångarna, men jävlar vad den sitter hårt när den väl sitter. Jag valde den - med relativ lätthet - till 2009 års bästa platta. Inte mycket att bråka om, men ändå vill jag inte höra för mycket av skivan ikväll. Några spår vore fint, men samtidigt hänger den så jäkla bra ihop att jag gärna ser den i sin helhet egentligen. Inte upphackad. Men visst... "Divinations"? Gärna. "Crack The Skye"? Javisst. "The Last Baron"? Oh ja. Hm... vid närmare eftertanke, jag ser nog gärna vilka spår som helst från den här skivan ikväll!

Ändå misstänker jag att tyngdpunkten kommer att ligga på den här plattan. "The Hunter". 2011 års fjärde bästa platta, och bandets första nu-skiter-vi-i-allt-och-bara-har-kul-och-lirar-rock-platta. Det känns nämligen som om bandet till viss del är lite trötta på alltför komplicerade saker och bara vill släppa lös. Och då passar sig ju just "The Hunter"-materialet ypperligt. Dessutom tror jag att det kan funka alldeles perfekt live. Och så har jag ju inte sett det, plattan fanns inte i somras när de gav sin Sonispherespelning, så det vore också kul. "Black Tongue", "Curl Of The Burl" och "Dry Bone Valley" hoppas jag mest på!

Dessutom hoppas jag att bandet klarar att leverera. Att ljudet är bra, och att det inte blir falsksång som det stundom (främst initialt) är på den här liveskivan. "Live At The Aragon". ...annars är det väl bara att se fram emot kvällen. Du kan alltid läsa mer om du vill, du hittar 3 Röster om Mastodon här, och jag rekommenderar också lite YouTube. Roliga videor har de, men jag orkar inte leta och klistra in dem här. Jag är upptagen med att rock. Till Mastodon. Whiiihaaaa!

Vinn Only Young Twice!

2012-01-14T08:50:00.000+01:00

Werock-kollegan Fredrik har satt tänderna i Mattias Klings bok om Europe, "Only Young Twice". Tjock recension hittar du här, och dessutom ges du chansen att vinna ett eget exemplar av boken här. Bra start på en lördag, eller hur?

Veckans Tips: The Presidents Of The United States Of America "S/t"

2012-01-13T09:00:00.000+01:00

Tjohoo!
Veckans tips återvänder från sitt jullov, och vi öpnar upp 2012 med en redig klackspark.
The Presidents Of The United States Of America och deras självbetitlade album från från 1995 är förmodligen den perfekta skivan om man vill ha en kul, svängig och glad början.
Och det vill vi ju!
Här duggar råmaterialet till underbara citat tätt, och texterna handlar om allt från persikor till ensträngade gitarrer och hur spindelmannen tar en tur med spindelkvinnan i sin sandbuggy.
Det är, helt klart, en skiva som man bör närma sig utan krav på tunga filosofiska analyser.
Musiken som serveras av trion Chris Ballew (two-string basitar), Dave Dederer (three-string guitbass och sång) och Jason Finn (no-string drums och sång) varierar mellan jävligt svängig rock som i "Kick Out The Jams" och tillbakalutad halvcountrurock som i "Back Porch". Alltid finns de fantastiska och skruvade texterna med, men det som lyfter skivan är ju att låtarna är bra.
"We're Not Going To Make It", "Candy", "Dune Buggy" är alla minst lika bra - eller bättre - än låten "Lump" som blev bandets hit tillsammans med underbara "Peaches".
Just "Peaches" är förresten livsfarlig.
Lyssnar man en enda gång på den så sitter den i skallen flera dagar.
Nå, ska man börja på ännu en "säsong" med Veckans Tips så känns dte fantastiskt att kunna göra det med en så livsbejakande skiva.
För egen del köpte jag skivan när den kom ut för dryga 15 år sen. Det var en period då akter som Therapy? och Whale sålde bra, och jag tror nog att detta är den skiva som håller bäst av dem.

Detta är glädje. Detta är sväng. Detta är The Presidents Of The United States Of America!

Spotify?
Visst. Här. En extra jubileumsutgåva, dessutom.
Mycket nöje!

Om "Worship Music" - och lite pausunderhållning

2012-01-12T08:15:00.001+01:00

Anthrax återvände ju 2011 med Joey Belladonna vid micken på alstret "Worship Music". Till slut. Och jag har inte kommenterat den skivan alls på bloggen förr. Köpte den ganska sent förra året, och mest eftersom jag fick ett erbjudande som var larvigt (tror den kostade 39 kr...!).

Jag har ju lite av ett tveeggat förhållande till Anthrax.

Jag gillar dem.

Och ändå inte.

De är bra.

Men inte så bra att de borde räknas till "Big 4". Tycker jag.

Framförallt kanske det är såhär - jag har aldrigt fastnat och lyssnat sådär intensivt på Anthrax, så jag har inte de där "nostalgivibbarna" att få i svallning. Jag tillhör de få som anser att bandet var nog så bra med John Bush på sång, så nya "Worship Music" har inte varit prioriterad.

Och, vid de första lyssningarna så har jag kommenterat (ja, off-line då... i det som kan kallas "real life"..) att jag inte tycker skivan är speciellt bra.

Det där fick jag en liten pik för på Hårdrockskvällen när R2 valde "Fight'em 'Til You Can't" som Bäst Just Nu.

Och den låten är ju rätt bra, det får man ju ge jänkarna (och R2...)

Så, den senaste veckan har jag lyssnat mer på skivan.

Och, okej då, den är stundtals rätt bra. Sektionen med "The Devil You Know", "Fight'em 'Til You Can't" och "I'm Alive" är fin. Jag erkänner det. Bättre än mycket bandet har klämt ur sig förr, faktiskt.

Fortfarande tycker jag att skivan är riktigt ojämn dock. "Earth Is On Hell" är rätt kass (utom sticket när det nästan bara är trummor först, sen trummor och bas, det svänger rätt skönt), och det gäller även "The Giant". En typisk Anthrax-när-Rebellängeln-tycker-att-bandet-är-överskattat-låt.

Nå, snabbkollen säger väl att skivan skulle fått kanske en trea vid en regelrätt recension.

Med en del låtar som sticker ut positivt och en del negativt!

Till sist - imorgon återkommer Veckans Tips. Förstår om ni har längtat, det har faktiskt jag. För närvarande umgås jag med tanken av att i stort sett lägga ner allt utom de fasta avdelningarna på bloggen. Veckans Tips, Remasters, Live, Veckans Citat, Tvekampen. Kanske en eller annan recension, men i övrigt. Vi får se hur det blir med det, men i väntan på morgondagens premiär (ja, och kanske beslut om vad som egentligen händer på den här siten) så bjuder undertecknad på lite pausunderhållning....

Keep Of Kalessin - världens största band?

2012-01-11T08:25:00.001+01:00

Under årets Hårdrockskväll spelade jag bland annat de norska gutterna Keep Of Kalessin. Epic Extreme Metal, som de kallar det, och det var ett fåtal i samfundet som hade bra koll på dem. Per, bland annat, och han kläckte tanken om att Keep Of Kalessin, egentligen, borde vara världens största band. Sett till instrumentell och låtskrivarkompetens.
R2 svarade blixtsnabbt... varför är de inte det då?
Mycket bra fråga. Mycket bra refelektioner, båda två.
Keep Of Kalessin är ju inte okända. De har medverkat i norska Melodifestivalen samt även utgjort pausunderhållning där. De har spelat över hela världen. Deras tre senaste skivor är riktigt jävla bra.

(de är även klickbara ovan för mer läsning, i alla fall när det gäller "Armada" och "Reptilian")

Så - varför är inte Keep Of Kalessin störst i världen? Eller, kanske än mer relevant (för någonstans förstår jag att det krävs en hel del för att bli störst i världen, och det är ju ett ytterst fåtal band som kan lägga an på den titeln) - varför är de inte ett av de största och mest väletablerade extrembanden?

Man har nämligen alla ingredienser.

Gott hantverksskap, både vad gäller att spela och skriva låtar. Ett digert material. Rätt mycket "cred" trots sina flörtar med Melodifestivalen (ve och fasa! kommersiellt!). Vad jag förstår så levererar de live också (fast jag aldrig sett dem själv, tyvärr... enbart Obsidian C som livegitarrist i samband med en Satyriconspelning).

Alltså - det "borde" propellera dem till stjärnhimlen.

Men det har det inte gjort.

Personligen håller jag "Armada" högst av de tre ovan avbildade alstren, och det är väl också det av verken som har mest koppling till bandets rötter. Det är mest black metal på den skivan, även om det är unikt och inte alls likt den klassiska norska black metal man lätt tänker på.

Produktionen är ypperlig på alla tre skivorna, och utveklingen som bandet tagit är imponerande.

Senaste "Reptilian" innehåller både episka långa mästerverk och slående hits.

Jag tror istället det handlar om att bandet inte lagt Sverige för sina fötter, samt att man inte försöker vara "onda".

De är relativt erkända i Norge (svårt att bli annat efter att ha medverkat i TV så pass mycket), men verkar ha vänt Sverige ryggen avseende spelningar och satsningar.

Tyvärr.

Men jag förutspår att det kommer att förändras.

Nästa skiva och turné kommer sätta Keep Of Kalessin även på svennes läppar.

Inte mer än rätt heller.

Dessutom tror jag att bandets linje att inte låtsas vara det elakaste bandet på jorden kommer att vinna i längden. De spelar för att det är kul, och är verkar övertygade om att deras hållning är den rätta. Och sånt skiner ju igenom i längden. Sann övertygelse.

Men resonemanget är ju intressant, för det finns fler såna där akter. Som borde vara störst på jordklotet, typ. Entombed, någon?

Massor av plast på massor av plats. Skivhyllan!

2012-01-10T11:47:00.005+01:00

Slusk frågade efter ett inlägg om undertecknads skivsamling.
Inte en fullständig genomgång av alla skivor, utan mer hur den är uppsatt. Den fysiska aspekten. Rent krasst är det inte så där vansinnigt märkvärdigt, faktiskt, men lite bilder och en del fakta kan ni få.
Skivsamlingen i sig är inte så himla stor. Det kanske rör sig om en 1500 plattor eller så. Lite drygt kanske, men under 2 000. De är placerade i IKEA-möbler. Huvudelen ovan (bokstäverna E-Z) i en Billy med extra hyllplan. Det är ingen bra lösning, men den är billig och ryms på plats...
Dessutom har jag (om du kollar noga på bilden ovan) skruvat dit lite extraplats ovanpå. En ganska rackig lösning, men det funkar för tillfället.
Dock ryms inte alla skivor däri.
Det betyder att på andra sidan av datorskåpet så står två stycken Benno-stackar enligt nedan.
A-D.

Egentligen är väl det en bättre lösning, jag skulle kunna tänka mig att byta ut allt mot bara sådana. En vägg med Benno, typ, men fattar ni hur mycket man måste bära och skruva för att det ska bli av?

Precis.

Det lär alltså inte hända. I alla fall inte innan barnen är så stora att de kan avlönas för uppgiften. Och innan det händer är det mer troligt att jag bor i ett annat hus - kanske med utrymme för en platsbyggd lösning...? Det vore ju drömmen. Ett eget rum för pappa och hans musikonani.

Nåväl.

Allt får inte heller plats med Bennolösningen.

Det finns en till hylla, lite snyggare sort. Den har DVD:er (inte så många, kanske ett 20-30-tal) och tre ganska tjocka fodral för de skivor som inte längre har någon plast. Promoskivor och vanliga skivor i en enda röra, vete fan hur många egentligen, men... ett par hundra?

Nå, det blir kort sagt en massa plast på en massa plats.

Och det är ju utmaningen när det tillkommer ett hundratal skivor på ett år. Det sväller, även om dte just nu finns lite luft att stoppa nykomlingarna i.

Sortering gör jag dessutom i bokstavsordning på artist. Inom artist i kronologisk ordning - önskar jag. Kollar man närmare ser man dock snabbt att jag fuskat, det är bara sant i kanske hälften av fallen, i de andra fallen är det "kvar att göra", kan vi kalla det..... hehe...

Tur man inte har vinyler, förresten. De tar ju överjävligt mycket mer plats. Har några få kvar på vinden, de andra gav jag bort till Stones. Han tar ju i alla fall hand om dem!

Skivor. I love them. Så småningom kanske det blir en serie på bloggen med nedslag i bokstäver i skivhyllan, men sånt vet man aldrig!

Fullt jävla röj!

2012-01-09T07:50:00.005+01:00

Måndagmorgon, och det är dags att återgå i tjänst efter ett långt jullov.
Natten till ära har barnen stökat de Luxe. Feber på den lilla. Vansinne på den stora.
Imorse hade garaget frusit igen.
Pissigt väder med minusgrader och regn i norra delen av Stockholm, och över det hela hånskrattar en fullmåne. Fy fan.
Det blir alltså till att ta till ett fullt jävla rens idag. Lock Up.
Fullt jävla röj.
Recension av gårdagens helgens spelning på Werock hittar du här (där också ovanstående fantastiska bild är tagen ifrån). Kort ilsken spellista som börjar med nya bekantskapen Nekromantheon (thrash som du kommer gilla om du har ett öra för Slayer), sen lite annat. Lock Up då (som för övrigt ljuder i kontorslandskapet nu). Misery Index. Nasum. Sen får det vara bra.
Grind ska vara kort....

Bildspecial: Hårdrockskväll 2012

2012-01-08T10:00:00.016+01:00

I torsdags var det som vanligt dags för Hårdrockssamfundet att ha sin årliga batalj. Hårdrockskväll 2012 gick av stapeln, och här kommer lite bilder och mer info. Först ut - de närvarande. Saknas gör Maguns Ö som var tvungen att ta hand om familjen pga sjukdom (vilket egentligen är ett under att det inte inträffat tidigare då gänget innehåller ett helt knippe småbarnsföräldrar...).
Nåväl, lagbilden ovan är rätt talande, tycker jag.
Kvällen var också mycket lyckad, och lite oväntat bjöds det bara en krock (Carcass "Reek Of Putrefaction" i kategorin Bästa Låttitel.... Carcass blev dessutom mest förkommande band med 4 spelade låtar, också det lite oväntat tycker jag.)
Annars tillhörde WASP de stora segrarna med tre av 11 låtar i kategorin Bästa Ballad.
Tydligen är det Blackie Lawless som skriver bäst episka ballader...

Roligaste var förstås att hitta ny musik. För egen del innehåller årets "måste kolla upp" bland annat franska Alcest (som lät fruktansvärt bra!), Wooden Wand (som väl knappast är hårdrock, men ändå...), Painting Ablaze, Heaven Shall Burn och Uncle Acid And The Deadbeats!

Nå. Bilder var det. Först ut... dryck, lämpligt placerad på balkongen!

...och till dryck vill man förstås ha tilltugg.

Detta är - by far - de roligaste chipsen i världen.

Overkligt starka.

Och rätt goda, faktiskt.

De är också ett stående inslag på Hårdrockskvällen!

Så är förstås också upplägget av skivor.

min är på plats fem.

Rätt okej lottning för mig i år. Det passar mig att inte vara först eller sist ut...

En lång kväll kräver förstås kaffe.

Här värdens mugg med AC/DC på.

För övrigt var det ett mycket bra värdskap i år, som även innefattade paniklösning av felande CD-skivor. Bra det!

Alla var dock inte helt klädda i nitar. Nedan T-shirt på en viss Stones... :)

Infinity Beta.

De fick jobba... för som vanligt hade volymen en tendens att stiga ju mer kvällen led.

Led gjorde nog också grannarna, vilket är en av anledningarna till Hårdrockskvällen flyttar runt.

Vi sabbar ett grannskap per år, kan det kännas som, så med en preskriberingstid på fem-sex år blir det väl undertecknads tid att stå värd igen om en 3-5 år!

Nå.... här lider det hela mot sitt slut.

Många öl senare. Roligaste kommentaren dagen efter stod Per för. Tack för igår, men idag mår jag som en påse skridskor. Det säger egentligen allt...

...sista bilden - nattamat. Standard. Ett måste.

För nu är det slut på detta år. Vemodet faller, och man får vänta ett år till!

Intervju: Record Heaven/Transsubtans Records

2012-01-07T14:00:00.002+01:00

Lördagsläsning, månne?
Visst.
Vad sägs om en intressant intervju (om jag nu får säga det själv) signerad eder Rebellängel, med Jonny på Record Heaven/Transsubstans Records?
En verklig eldsjäl, det där, med massor av erfarenhet och reflektioner om en skivbranch i förändring. Du hittar hela klabbet här!
...och gillar du tanken på en intervju med ett skivbolag så missade du väl inte intervjun med Dozer Records på samma site...?

Hårdrockskväll 2012 - Mina val

2012-01-06T10:00:00.008+01:00

364 dagar kvar till nästa gång.
Den femte Hårdrockskvällen är över, och här har du mina val (och lite mer tankar) på alla årets kategorier...
Precis som förra året har jag försökt att hålla mig från de mest uppenbara topplisteskivorna, och istället hitta lite ny/gammal musik som jag inte tror att alla hört. Årets skiva är lite mjuk, känns det som, men har annars inget tema. Funderade ett tag på att försöka ha bara livelåtar, men dte släppte jag. Såhär blev det:

1) Akt Jag Missat Iive: Hell "Plague And Fyre"
Här valde jag egentligen först mellan Ghost Brigade (som jag missade i samband med att de spelade förband till... Paradise Lost... tror jag att det var) och det val som jag hade längst av alla - Whitesnake och "Guilty Of Love". Det är en bättre låt än mitt slutliga val Hell, men jag valde den ändå eftersom den börjar så häftigt och passande, samt att jag tror det blir en ny musikupplevelse för de flesta av medlemmarna. Missade dem i samband med den Sweden Rock Cruise som gick i höstas, när jag hoppade av efter att Testament inte medverkat. Och Testament känns det som om någon annan spelar...
Hur som helst, till slut ett skönt val. Den låten, "Plague And Fyre", biter sig kvar när man spelat den!

2) Bang Your Head/Luftgitarr: Demonaz "A Son Of The Sword"
Det som först kändes som et trist kategori blev till slut enkel, och en av de första jag bestämde mig för. Demonaz kan ju inte göra annat att spela luftgitarr numera, sen sin kroniska seninflammation i armen, så det får bli min lite udda tolkning av kategorin. Återstod enbart att välja låt, och til slut fastnade jag för denna, med sin episka refräng!

3) Sämsta Produktion: Electric Wizard "Night Child"
Årets nästan-Yngwie, del 1. Kunde ju ha valt vilken låt som helst från "Trilogy", alla snorbra - alla med uselt ljud. Till slut blev det ändå ett lite okänt val. Electric Wizard är magiska, och denna låt regerar. Dessutom börjar den med ett rent av skitdåligt intro. Vad är det där som händer i början? Går inte att avgöra. Helt klart usel produktion på hela låten sen....

4) Bästa Ballad: Keep Of Kalessin "Dark As Moonless Night"
En ulv i fårakläder i denna kategori. Inte bandets bästa låt, inte bästa balladen egentligen, men... coolt med growl bland övrig skänsång. Och refrängen! Episk!

5) Bästa Låttitel: Bolt Thrower "When Cannons Fade"
Årets nästan-Yngwie, del 2. Hade flera ollika kandeídater med här, länge, och detta var den svåraste kategorin tyckte jag. "You Don't Remember, I'll Never Forget" med gitarrguden var med länge, liksom Necrophobics "Blinded By LIght, Enlightened By Darkness", men till slut valde jag - som man ska göra när man tvekar - att gå till facit. Bolt Thrower har en enorm karriär med enbart texter om krig och konflikt bakom sig, och att då avsluta sista skivan (man har alltså sagt att man inte kan toppa den på ett värdigt sätt och för tillfället skrotat planerna på uppföljare, trots kommande Boltfest som firar bandets födelsedag) med en låt vid namn "When Cannons Fade" är ju briljant. Dessutom sjukt sväng i låten. Världens bästa dödsmetallskiva?
Antagligen!

6) Musik För Ett Mörkt Rum: King Diamond "Blood To Walk - LIve"
Ja, har du läst denna blogg lite så visste du att herr Diamant skulle dyka upp. Denna kategori kändes självklar!

7) Honour The Dead: Rainbow "Long Live Rock'n'Roll"
Oj, vad många alternativ jag hade här. Lekte med tanken att spela hyllningsmusik (Temple Of The Dog, exempelvis), eller något lite oväntat (Talisman) eller väntat (AC/DC "Hell Ain't A Bad PLace To Be" live hängde med länge). Till slut undrar jag varför jag trixade - det är klart att det skulle vara Dio på sång. Valde denna gamla klassiska Rainbow, den svänger och har en passande titel...

8) Bäst Just Nu: Year Of The Goat "Of Darkness"
Ja. Man hade kunnat välja vad som helst, typ. Funderade länge på Portrait "Darkness Forever", men den kändes lång med sina dryga 8 minuter. Till slut valde jag detta, eftersom det kommer att vara den stora snackisen 2012. Year Of The Goat kommer dominera, sanna mina ord...!
Dessutom tror jag Ghost-diggarna i sällskapet inte riktigt har koll på detta gäng. Än.

Nå. Det var allt.
Nu ska jag vara bakfull ifred, så kommer lite mer bilder och reflektioner en annan dag.
Håller du med om valen?

Vi är framme: HÅRDROCKSKVÄLL 2012!

2012-01-05T09:30:00.003+01:00

Whoohoo!

Under hela hösten har man lyssnat, smugit och planerat sina val - och idag är vi äntligen framme. Idag är det Trettondagsafton, mera känt som HÅRDROCKSKVÄLL!

Årets bästa afton, helt enkelt.

För er som inte är bekanta med detta så spanar ni in förra årets bilder och sammanfattning för mer info, men i korta ordalag...

Hårdrockssamfundet träffas denna afton.

Det är för tillfället 12 hjältar (ermm...), och samtliga medhaver sin mödosamt sammansatta skiva.

Skivan är komponerad efter strikta regler - det är 8 låtar i förutbestämda kategorier som röstats fram under slutet av sommaren (så det är alltså olika kategorier varje år, utom den sista som alltid är Bäst Just Nu).

Väl på plats (nedsläpp klockan 15, om man snittar 45 minuter per skiva med byte, introduktion om varför man valt just den låten mm så tar det ca... 9 timmar att traggla igenom alla skivorna!) så slumpar vi spelordningen.

Sen betas kategori efter kategori av.

Åh, nämnde jag att det finns öl på plats?

Och Jack?

Och världens roligaste chips, Black Rain Habanero?

Årets kategorier är...

1) Akt Jag Missat Live

2) Luftgitarr

3) Sämsta Produktion

4) Bästa Ballad

5) Bästa Låttitel

6) Musik För Ett Mörkt Rum

7) Honour The Dead

8) Bäst Just Nu

Jag har detta år en aning mjuk skiva, men det känns ändå bra. Gissningsvis är det en del ny musik för i alla fall delar av sällskapet. Och nej, jag kommer inte att avslöja mina val idag. Det finns medlemmar ur Hårdrockssamfundet (ni vet vilka ni är!) som skulle tjuvläsa.

Jag avslöjar bara en sak - Ronnie James Dio kommer att sjunga på MINST ett spår...

I övrigt kan du ju också kika här, för att se vad jag hoppas på från det andra.

Hårdrokskväll 2012 är här!

Slut på helgerna....

2012-01-04T09:00:00.008+01:00

Nu är helgerna slut. Jul, nyår. Ja, egentligen tog de ju slut för ett par dagar sen, men ändå.
För undertecknad tar de slut idag, eftersom imorgon är en anna dag - och inte vilken dag som helst. Dagen D, dagen då årets Hårdrockskväll går av stapeln!
(jo, det kommer ett inlägg om det också... imorgon...´)
Alltså läge att sammanfatta helgerna.
Det har varit bra.
Klart?
Njaej.
Men vad hände då?
Jo, min Yamazaki 18 YO tog slut. Synd, den var redigt bra. Tur man har annat att hålla i då stormen gå. Och det gjorde den. Gick, alltså.
Träd rasade, saker lossnade från hus. Inte utan att man tänkte på Kongh, faktiskt, av någon anledning. Men äldsta killen blev glad.
Titta, vad kul det är att klättra på fallna träd!

Dessutom har vi haft ispremiär.

Tryckte fast killens fötter i mina gamla skridskor som jag hade när jag var liten och har kört två pass.

Riktigt kul, både för gammal och ung!

Annars har det mest varit en enda fest att vara lite ledig. Såhär, typ.

De flesta inläggen på bloggen har också varit skrivna i förväg (sammanställningarna av Årets, Årsbästalistan, Tvekampen på julafton och så), så det har också inneburit välbehövlig vila.

Baksidan av det kan ju som sagt vara att man börjar fundera.

Hur ska bloggandet se ut 2012?

Ska det bli bloggande?

Eller är det lika fel som den här bilden?

(fan, jag saknar verkligen snö....)

Nå, det blir bloggande. Jag har saker kvar att skriva om - fler Veckans Tips, Remasters och Liveskivor. Lite Tvekamper och Lördagslyx, och recensioner - men, det kommer under 2012 att bli lägre tempo på denna site. Inte för att det saknas saker att skriva om, men för att jag behöver fokusera på mitt "riktiga" jobb ett tag, främst tankemässigt.

Dessutom har jag avlagt ett nyårslöfte.

500.

Så många kilometer ska jag springa under året.....

Men, för fasen.

Det blir nog kul ändå, så häng med.

Redan imorgon får du lite info om årets höjdpunkt.

Hårdrockskväll 2012!

Högkvalitetsläsning

2012-01-03T09:00:00.003+01:00

Måste säga att senaste numret av Sweden Rock Magazine är riktigt jäkla bra. Om man som jag gillar Ronnie James Dio så är det verkligen en fest - 54 (!) sidor om karln.
Suveräna genomgångar av alla album, en initierad artikel om omslagen och massor av kommentarer och tankar från hans arbetskamrater genom åren.
Men visst är det lite smalt ändå?
Omo man inte gillar Ronnie James Dio så är väl detta det sämsta numret av tidningen, ever.
Jag kan ju bra tänka mig hur jag skulle tänka om det kom ett temanummer om, låt säga, System Of A Down. Eller Backyard Babies. Eller, hemska tanke, Sonic-Jävla-Syndicate??!!
Ugh.

Nå, annan bra läsning då.
Denna. Världens bästa farsdagspresent.

Det är, även lite efteråt, en bok som verkligen står ut för sin kvalitét.

Läs den.

Det är den och Daniel Ekeroths "Swedish Death Metal" som är de tyngsta och bästa verken som släppts avseende svensk (och till viss del norsk) metal.

Vill du istället läsa lite annat, av undertecknad, så får du vänta.

Jag har en formsvacka just nu. Bloggen hade ett oerhört intensivt år 2011 (som jag är nöjd med!), och snart stundar Hårdrockskväll 2012, så mina tankar är mest där. Och hos Werock.

Det kommer lite spännande saker där snart. Mer Ljudkrönikor (2 stycken ligger nästan lkaddade), och en intervju med gubbarna bakom Record Heaven.

Och, för tusan - Werocks samlade Årsbästalista!

Den finns att läsa nu. Här!

Mycket nöje.... (och ja, rätt skiva vann...)

Stryk!

2012-01-02T10:00:00.004+01:00

Kanske har du undrat.
Hur det skulle gå.
Mitt vad med min kära hustru. Det som sa att jag trodde det skulle vara mindre än 100 skivor som blev tillskottet i år, och hon var bombsäker på att det skulle bli fler.
(och vad jag förstått så var det fler som höll och trodde på henne... ni vet vilka ni är... hämnden är ljuv...)
Resultatet slutade med rätt mycket stryk för min del. 115 totalt sett.
Mer än 10% fel i min gissning.
Sist in var ett signerat ex av Absorbing The Pains ""Song Of Hate With Love" som jag vann hos Blasphemedia. Rätt hygglig rock, det.

Vad vadet innebär är inte helt klart, men det står nog utan tvivel fastställt att det kommer att kosta mig.
Idag blir det dock en tripp till IKEA. 115 skivor tar visst lite plats, och jag måste utöka hyllan...

Recensioner D-A-D och Volbeat

2012-01-01T09:00:00.001+01:00

Nytt år, ny månad.
Samma gamla tugg.

Werock-recensionerna är uppe, och för egen del har jag satt tänderna i den nya skivan från D.A.D (eller DAD, eller D-A-D, eller Disneyland After Dark, eller hur fanken de nu ska skrivas...) och liveplattan från Volbeat.

Dubbelt danskt, alltås, och inga överraskningar alls. Du får precis vad du vill ha.

Som det ska vara!

Dessutom har Janne dissekerat Vektors nya platta (jadu... den väntar jag fortfarande på... suck...), och övriga kollegor bidraget som vanligt. Alla recensioner för januari här.

På huvudsiten finns också möjlighet att säga sitt om vilken platta av skribenternas favoriter som var bäst 2011, samt en fin Spotifylista med representanterna. Missa inte det.

Annars är det Nyårsdagen idag.

Inte ett skit är öppet.

Nyårsafton var ganska lugn för undertecknads del. Vi hade tänkt fira med grannarna, men de fick tillskott i familjen natten till igår, så istället blev det easy going hemmavid.

Jag bor i radhus i förorten.

Skagentoast?

Check.

Kött och rotfrukter?

Check.

Jag är en klyscha!

Årsbästalistan - och Gott Slut!

2011-12-31T10:00:00.004+01:00

NYÅRSAFTON - Gott slut på 2011, kära läsare.
Som vanligt avslutar Metalbloggen med årets topplista, och den har ju till viss del funnits att läsa sedan juldagen, tillsammans med ala skribenters personliga lista.
Här får du den igen, utan svammeltexter (vill du veta mer om varför skivorna på plats 1-10 finns just där så kollar du Werock-artikeln) och med utökade mängder:

1) Graveyard "Hisingen Blues"
2) Primordial "Redemption At The Puritan's Hand"
3) Machine Head "Unto The Locust"
4) Mastodon "The Hunter"
5) Wolves In The Throne Room "Celestial Lineage"
6) Foo Fighters "Wasting Light"
7) The Haunted "Unseen"
8) Red Hot Chili Peppers "I'm With You"
9) Rival Sons "Pressure & Time"
10) In Flames "Sounds OF A Playground Fading"
11) Vreid "V"
12) Amon Amarth "Surtur Rising"
13) Portrait "Crimen Lasae Majestatis Divinae"
14) Saxon "Call For Arms"
15) Terrortory "The Seed Left Behind"/August Burns Red "Leveller"/Demonaz "March Of The Norse"

Totalt sett är väl musikåret 2011 rätt bra, även om jag har en svag känsla av att förra året var aningen bättre? Endera dagen kanske jag orkar med en Tvekamp mellan de åren.
Eller inte.
Nu går vi ju nämligen in i ett nytt år, så man vet inte hur sånt slutar!

GOTT NYTT ÅR!

Årets, Del 3(3)

2011-12-30T10:00:00.002+01:00

Tjohoo!
Vi är framme vid den sista av tre delar som sammanfattar året.
Alla de som utmärkt sig extra mycket får lite ris och ros, och det finns väl ingen anledningen att vila på hanen?
Vi börjar med en av de roligaste kategorierna att dela ut, och som varit konstant under alla bloggens år, nämligen...
--------------------------------------------------------------------------------------------------------
Årets Bästa Blogg: Metallbibliotekarierna

Det makalöst innovativa greppet att vara tre som delar på bloggen var ett friskt grepp, och det har gjort att detta år är det de skånska Metallbibliotekarierna som oftast gett mig läsning, spellistor, skratt och udda inslag. Det spretar sådär jäkla skönt också, nu när de är tre viljor som försöker samsas, och det är vi läsare som vinner på det. Suveränt!
Hela topp-tre-listan ser ut såhär:

1) Metallbiobliotekarierna
2) Film- och Metalbloggen
3) SpinningBlack

Du hittar dem allihop i högermarginalen här, eller så kollar du arkivet för långa artiklar för att få lite Blogg I Fokus med dem. Dessutom ska nätets roligaste blogg nämnas, Hatpastorns Likpredikan.
Kul site, men av någon anledning har det inte blivit att jag läst den lika ofta i år.
My bad, antagligen....
----------------------------------------------------------------------------------------------------------
Årets Mest Vilsna: The Devil's Blood "the Thousandfold Epicentre"

Holländarna kan skriva låtar som svänger och dyrkar djävulen som nästan ingen annan. Jag gillar dem som fasen, men på årets skiva har man tyvärr låtit sin svarta magi gå överstyr. Man går, faktiskt, helt vilse, och som lyssnare får man leta bland de flummiga haschdimmorna för att hitta de solida partierna.
De där bandet faktiskt spelar vanliga låtar (och förstås gör det bra).
Vilse i den ockulta dimman hoppas jag att bandet hittar ut igen!
-----------------------------------------------------------------------
Årets Whitesnake: Voodoo Circle "Broken Heart Syndrome"

Jo, okej, Whitesnake själva släppte en riktigt bra skiva (för att vara i den här fasen av karriären), men de får faktiskt smisk på sin egen hemmaplan. Årets bästa Whitesnakeskiva har släppts av Voodoo Circle, och det låter bra mycket mer Whitesnake än vad originalet gör. Bra, jäkligt bra, förstås!
----------------------------------------------------------------------
Årets Tråkigaste Produktion: Black Stone Cherry "Between The Devil And The Deep Blue Sea"

Vilse bland pengarna. De tidigare två skivorna har bjudit på ruggigt bra rock'n'roll med hårdrock i kanten. Ett sväng frammanat från de inre delarna av hjärtat.
Nu är det borta, i stort sett.
Kvar finns en utblandad, tråkig gegga till producentskapad massmarknadsprodukt.
Klart tråkigaste produktionen i år!
--------------------------------------------------------------------------
Årets Heavy Metal: Battle Beast "Steel"

...länge trodde jag att det skulle bli Saxon som knep denna titel, men i elfte timmen la jag rabarber på finska Battle Beast debutskiva "Steel".
Den är så otroligt hängiven och spelglad att det inte går att värja sig, och i ren eufori måste jag hålla detta som årets bästa heavy metal. Så här låter det när det kommer från hjärtat!
----------------------------------------------------------------------------
Årets Whisky: Glenmorangie Signet

Jaha, så hade man hittat nirvana då.
Detta är, by far, den bästa whisky jag har smakat. Kostsam så in i bomben, men ändå, det här är fantastiskt bra. Snygg flaska också, minst sagt...
-------------------------------------------------------------------
Årets Snyggaste Tee: Throwdown

Den här tjusiga saken fick jag av Per när han besökt Las Vegas. En av kvällarna lirade Throwdown, och givetvis var Per på plats.
Läckert med en tee som inte är svart, och visst förtjänar den sin utmärkelse?
Billig var den också. $10, har jag för mig. Bra kurs det...
-----------------------------------------------------------------------
Årets Liveskiva: Paradise Lost "Draconian Times MMXI"

Ingen överraskning alls för de som följt denna blogg på slutet.
Det går ju liksom inte att misslyckas med denna skiva i botten, och att bandet har den goda smaken att förstå att Nick Holmes numera kanske inte kan nå de högsta tonerna och därför behöver lite hjälp gör bara hela denna upplevelse än bättre.
Runners up får väl vara Volbeat "Live From Beyond Hell/Above Heaven" och Pearl Jam "Live On Ten Legs", två riktigt bra livegivar det med.
---------------------------------------------------------------------
Årets Bästa Låt: Graveyard "The Siren"
Alltså, det finns förstås så sjukt många kandidater till den här kategorin att det är rent av larvigt. Varenda skiva som är aktuell för Årsbästalistan har ett knippe urstarka låtar, men om jag tvingas välja en enda så får det bli göteborgarnas avslutslåt på "Hisingen Blues".
Oj, vad den har rullat i min spelare i år.
Rösten. Gitarrspelet. Samspelet mellan den lugna versen och svänget i refrängen.
En värdig vinnare!
----------------------------------------------------------------------
Årets Snabbaste Uppföljare: Black Country Communion "2"

Det tog bara nio månader från den första till den andra skivan.
Utan att båda spelades in samtidigt.
Det är ju hur snabbt som helst med dagens mått mätt, och rent krasst hade alltså både den självbetitlade debuten och efterföljaren kunnat komma samma år.
Hur coolt hade inte det varit?
Bra blev det ju också. Tummen upp för den produktionstakten!
----------------------------------------------------------------------
Årets TV-serie: The Walking Dead

Okej, rent krasst kanske den kom före 2011, men för mig blev detta året jag kollade serien. På DVD. Mitt i natten, med en gald ganska nyfödd son i soffan bredvid mig.
Skön kontrast.
Bra serie, och jag väntar nu på att kunna sätta tänderna i andra säsongen...

I övrigt var det ett år när "Sons Of Anarchy" dominerat. Den duger ju också... :)
-------------------------------------------------------------------------------
Årets Sämsta Konsert: Slipknot, Sonisphere

Vad, säger du nu?
Inte den sågade Opethspelningen i december?
Nä.
Faktiskt inte. Och det beror på en enda sak - att JAG MISSADE HELA SPELNINGEN MED SLIPKNOT! Det har aldrig hänt förr, att alkoholen fått Rebellängeln att vika in årorna och missa en spelning jag egentligen vill se - men denna sommar var det dags.
Illa. Extra illa eftersom jag förstod att spelningen varit rätt bra för dem som var där...
--------------------------------------------------------------
Årets Bästa Spelning: Mastodon, Sonisphere

Fantastisk spelning!
När bandet öppnade med "Iron Tusk" trodde jag att de skulle omkull varenda kotte på plats. Vilket ös, vilket sväng, vilken spelglädje. Och låtmaterial. Grymt bra, och jag tror den enda spelningen som kommer i närheten i år för min del är Machine Head på Arenan.
-------------------------------------------------------------------

Det var allt för denna gång.

Nästa år står för dörren. Imorgon är det Nyårsafton, och det kommer att frossas i Årsbästalistor, resultat av min vadslagning med hustrun, kommande Hårdrockskväll 2012.... Gott Slut på 2011!

Årets, Del 2(3)

2011-12-29T10:00:00.001+01:00

...mellandagar, och vi fortsätter resan med att summera året.
Detta är del 2 av 3 i genomgången av alla olika akter, skivor och annat som utmärkt sig på ett eller annat sätt...
-----------------------------------------------------------------
Årets Dödsmetall: Amon Amarth "Surtur Rising"
Jo.
De är stabila som fanken, Amon Amarth. Precis som vanligt så var mina initiala tankar om denna skiva att det är lite tröttsamt med vikingatemat, och att dte inte riktigt är lika bra som förra skivor.
Och precis som vanligt så har skivan växt under hela året och slutar med att jag diggar den. Riktigt bra, faktiskt, med snygg produktion, och en väldigt jämn skiva.
Som runner-up skulle jag nog säga Vallenfyre, men generellt känns det som om det varit ett svagare år för döds än exempelvis fjolårets fullständiga dominans.
------------------------------------------------------------
Årets Snacks: Pringles Original

Mycket märkligt, faktiskt.
Den är verkligen inte speciellt god. Man biter, det krasar, det smakar pappersmassa, typ - och ändå har det blivit just detta rör som dominerat vid snacksandet hemma.
Det beror väl egentligen på att äldsta grabben gillar dem (och har lite svårt för de chips eller snacks som smakar mer), men ändå. Det hade jag aldrig någonsin kunnat gissa...
------------------------------------------------------------------------
Årets tuggmotstånd: Vildhjarta "Måsstaden"

Jo, men det här är en koloss som skyddar sitt inre väsen med många törnen och snåriga buskar.
Det är inte lätt att tränga igenom skalet och tillgodogöra sig det söta i mitten.
Årets mest svårsmälta platta, helt klart.
Jag är fortfarande i processen av att bestämma om detta är genialt eller bara nördigt introvert!
-------------------------------------------------------------------------
Årets Snyggaste Omslag: Saxon "Call To Arms"

Konkurrensen är förstås hård. Mastodon, Year Of The Goat är två andra briljanta omslag, men snyggast av dem alla är nog ändå det stilrena och slående omslaget på "Call To Arms".
Det sticker verkligen ut, och Saxon har en fullträff här.
Läckert!
----------------------------------------------------------------------
Årets Fulaste Omslag: Chickenfoot "III"

Det som gör det är färgen.
Färgen, i kombination med att man satt en logga som ska läsas i 3D på fronten.
Det gör att man utan glasögon knappt kan se hur den ska se ut.
En blaffa på bebisblå bakgrund tar priset som årets fulaste omslag, faktiskt. Tur att skivan överträffade mina förväntningar avseende innehåll.
---------------------------------------------------------------------------
Årets Upptäckt: Lucifer Was

Detta norska hårdrocks-prog-flum-flöjt-gitarrgeni-band härjade egentligen för rätt många år sen, men det är först i år de hamnat på min radar. Jocke på Record Heaven tipsade i samband med en intervju om siten och deras skivbolag Transsubstans, och jag fastnade verkligen från första tonen på skivan "In Anadi's Bower".
Fantastiskt band, och helt klart årets roligaste upptäckt.
----------------------------------------------------------------------------
Årets Ishockeyspelare: Oscar Lindberg

Precis som vanligt så är det en spelare från Skellefteå AIK som står i fokus.
Det är laget i mitt hjärta, det är dem jag följer.
Naturligtvis skulle jag kunnat valt Stefan Liv ändå, med tanke på den tragiska olyckan, men han har hedrats på finare och mer värdiga sätt på många håll.
Han är saknad, och vi nöjer oss så.
Oscar får istället denna lilla bloggs utmärkelse för att vara både finessrik och rivig. En egen produkt med lovande karriär framför sig som gjorde ett grymt bra slutspel förra året, och en spelartyp jag gillar.
Dessutom har han ett klassiskt skelleftiskt namn. Hade han hetat Lundmark eller Marklund hade det varit optimalt, men det är ändå tillräckligt svennebanan-anonymt för att passa bra in!
--------------------------------------------------------------------
Årets Black Metal: Wolves In The Throne Room "Celestial Lineage"

Helt fantastisk skiva.
Den svävar ju för bövelen stundtals!
Konkurrensen av det jag hört kommer väl snarast från norska Vreid, men det är ett år när ingen annan skiva står ut som "måste ha" på samma sätt som exempelvis Watain förra året.
Å andra sidan räcker ju Wolves In The Throne Room rätt bra.
"Astral Blood" är en av årets absolut bästa låtar!
----------------------------------------------------------------------------
Årets Genombrott: Rival Sons

Förra året pratades det om Ghost och Kvelertak - detta år känns det som om det är Rival Sons som slagit igenom med dunder och brak.
Debutplattan (jo, jag vet att man också har en egensläppt EP innan, men ändå) sparkar stjärt storligen, och svänger så mycket att det är hälsovådligt.
Kvalitet lyser igenom.
Därför är Rival Sons här för att stanna!
-------------------------------------------------------------------------

Nå... håller du med?
Inte?
Så kan det gå.
Smaken är ju som baken. Rätt hårig.

Fortsättning imorgon, förresten. Då avslutar vi svepet med den tredje och sista delen av alla Årets!

Årets, del 1(3)

2011-12-28T10:00:00.015+01:00

Det närmar sig årsbokslut. Den tiden på året när det bara är att summera hur det egentligen varit, vilka skivor, grupper och spelningar som utmärkt sig. Bland annat. Dessutom kommer serien som vanligt att innehålla info om vilken blogg som egentligen varit bäst under året.
Men vi börjar med...
-------------------------------------------------------------------------------------------
Årets Stabilaste Uppföljare - Machine Head "Unto The Locust"

Förväntningarna efter förra släppet "The Blackening" var inget annat än monumentala. Enorma. Hur följer man upp det, speciellt som bandet tidigare åkt lite berg- och dalbana när de haft förväntningar på starka uppföljare (i alla fall enligt egna ord i intervjuer)? Den som tvivlade behövde inte göra det speciellt länge. "Unto The Locust" är verkligen facit i hur man följer upp en sådan skiva som "The Blackening". Kanske inte prick lika bra (eller?), men med glöd, urstarka låtar och en glädje till musiken som kombinerat med strävan efer perfektion gör "Unto The Locust" given på Årsbästalistan. Högt upp på årsbästalistan...
-------------------------------------------------------------------------------------------------------
Årets Bästa Metalcore: August Burns Red "Leveler"

Alltså, jag gillar ju inte metalcore. Det står tydligt i min recension av August Burns Red. Ändå ska jag vara ärlig - förra året placerade jag Bring Me The Horizon högt på årsbästalistan. I år är det jänkarnai ABR som charmat mig. Fantastiskt bra skiva!

--------------------------------------------------------------------------------------------------------
Årets Bästa Bok: Blod Eld Död av Ika Johannesen och Jon Jefferson Klingberg

Bra år för böcker. Den bästa är den fantastiska "under skinnet"-skildringen av de starka personligheterna som format svensk (och norsk) extremmetal som Klingberg och Johannessen står för. Blod Eld Död är njutning i nästan varje kapitel (även om de t ex får smisk av Anders Tengner i avsnittet om Heavy Load). På andra plats kommer "Access All Areas" av Tengner, och jag gillade även Kee Marcellos självbiografi. Bra bokår, som sagt!
------------------------------------------------------------------------------
Årets Sämsta Skiva: Queensryche "Dedicated To Chaos"

Jasså, säger du. Inte Metallicas och Lou Reeds haveri "Lulu"?
Njaej, alltså - jhag har ju inte hört den. Efter de provsmakningar som läckte ut har jag medvetet valt att inte alls lyssna på den dyngan, jag vill inte göra öronen illa.
Och av de skivor som jag har hört så går priset absolut helt klart till Queensryche. Det gör mig illa att man släpar det namnet i smutsen, och detta är så vämjeligt att det är patetiskt. Hissmusik, i bästa fall. I sämsta fall... värre. Recensionen innebar bloggens första betygsetta genom tiderna. Det har utvecklat sig till en svag etta. Om det nu går...
-------------------------------------------------------------------------
Årets Mest Lovande: Year Of The Goat

Rasande snygga EP'n "Lucem Ferre" smiskar röven av de flesta ockulta rockbanden i samtiden. Så enkelt, så bra, så lovande att band som Ghost och The Devil's Blood förmodligen är lite rädda för den kommande konkurrensen. För visst kommer det en fullängdare? Roligast av allt kanske ändå är felskrivningen som blir när man importerar EP'n i iTunes. Istället för "Dark Lord" får låten namnet... "Dark Load". Humor, Rebellangel style!

-------------------------------------------------------------------------------

Årets Ostigaste Titel: Megadeth "Th1rt3en"Usch. Megadeths försök att sticka ut kanske lyckas, men det är inte för att det blir bra. Att byta bokstäver mot siffror är illa, men det absolut värsta med denna titel var nog att man lät det påverka skivan för mycket. trettonde skivan, döpt till tretton... klart det ska vara tretton låtar. Gissa om det innebär utfyllnadslåtar???

----------------------------------------------------------------------------

Årets Svenska Etablerade Akters Trend: Förnyelse

In Flames, The Haunted och Opeth. Alla tre strävade efter nytändning för egen del, och samtliga grupper valde 2011 att gå sina egna vägar. In Flames levererade sitt starkaste album på ganska länge, och var kanske den av grupperna som förändrade sig minst, men både The Haunted och Opeth har fått utstå en hel del kritik och verkligen gjort stora förändringar. "Unseen" och "Heritage" delar fansen i två läger, men värt att notera är ändå att de bandet som hållit igång så pass länge, är ungefär lika gamla rent medlemsåldersmässigt alla kände behovet av denna förändring. Vad blir nästa steg? Jag tror att Opeth kommer med en hårdare skiva igen, även om vi kanske inte får se growl, att The Haunted fortsätter på sin inslagna väg än mer och att In Flames.... är... In Flames!-------------------------------------------------------------------------------------------

Årets Bästa Öl: Brooklyn Lager

Rätt lätt, faktiskt. Den här ölen med sin klassiskt skitiga smak har blivit en superfavorit och fungerar oavsett om det är gassande sol eller mörka höstkvällar. Närmast i tur var nog snarast Mariestads 3,5%, som under tiden innan vi tillökning i familjen (ja, och närmast efter den också, förstås...) kom väl till pass, och är riktigt bra för att vara lösplugg.
--------------------------------------------------------------------------------
Årets Förälskelse: King Diamond

I vanliga fall har det funnits minst en eller tre skivor som verkligen blivit besattheter för undertecknads del. Skivor som jag bara måste höra en gång till... och en gång till... och... Detta år är det ingen enskild skiva som står ut som min förälskelse, utan snarare upptäckten av en grupp. Eller, en artist. Kim Bendix Pedersen. King Diamond. Otroliga berättelser, historier som får eget liv i händerna på denna skräckmästare har varit mina följeslagare under nattliga lyssningar, bilturer och i kontorslandskap. Och det finns så mycket att upptäcka för en nyfrälst som jag, så det är väl inte omöjligt att det blir samma förälskelse under 2012...

-------------------------------------------------------------------------------------------------

Årets Gammal Är Äldst: Saxon "Call To Arms"

Okej ungdomar, så här gör man. Typ. Det verkar nästan som om Biff och gubbarna i Saxon bestämt sig för att visa var skåpet ska stå en gång för alla, och med "Call To Arms" sparkar man verkligen stjärt. Big time. Ruggigt bra, och en av de allra bästa heavy metalplattorna under året. Gammal ÄR äldst!

---------------------------------------------------------------------------------------

Årets Bästa Händelse: Utökning i familjen

Såklart. En son kom till världen i maj, och nu har M en lillebror. Vi blev kompletta som familj, det märks liksom. Det var meningen att vi skulle vara fyra. Och att det var en kille innebär ju dessutom att vi nu har numerärt överläge en masse mot mamman i familjen...! Välkommen, E!

-----------------------------------------------------------------------------------------

Årets Bästa Rock: Graveyard "Hisingen Blues"

Sinnessjukt bra rock'n'roll-år detta år. Graveyard stoltserar överst i den kategorin, men det saknas sannerligen inte kandidater. Red Hot Chili Peppers, Rival Sons och Foo Fighters är tre til urstarka släpp, och det är inte utan att man kan börja undra. Hur kan det komma sig att det ibland kommer år som är så fantastiska för döds, ibland är det black metal och nästa gång rock som dominerar?

Är det ens personliga plats man befinner sig på, eller går det liksom i i vågor? Oavsett svaret - Graveyard har med "Hisingen Blues" åtsadkommit en skiva i hästväg, och det ska bli mycket spännande att se var bandet tar vägen ifrån den plats de befinner sig på nu!

------------------------------------------------------------------------------------------------

Årets Roligaste Jubileum: Werock, 5 år

Ja, detta år är det inget band som ska firas (det skulle väl vara Paradise Lost då, med tanke på hur kär jag är i "Draconian Times MMXI", trots att även Katatonia härjar runt med sin jubileumsshow). Nej, det är istället Werock som firade 5 år under november, och som fick skribenterna där att gå bananer av produktion.

Tävlingar, artiklar, listor, recensioner - fullständigt fyrverkeri på siten, och det var en av de roligare (och, låt oss vara ärliga, stundtals jobbigaste) månaderna under året. 10 år nästa? Mycket möjligt!-----------------------------------------------------------------------------------------------

Okej. Nöjd så? Imorgon kör vi igen. Då kommer Årets, del 2. Stay tuned!

Årsbästalistor, Close-up & Sweden Rock

2011-12-27T10:00:00.001+01:00

Årsbästalistor. är det bra?
Jo, jag tycker ju det. det är lika spännande varje år. Att kolla hur de sammanlagda rösterna hamnar, och framförallt - att se om det finns några guldkorn man missat under året. Det finns det i stort sett alltid!
Alltså... låt oss se hur Sveriges stora tidningar inom genren fördelar sina röster!

Close-Up Magazine:
1) Graveyard "Hisingen Blues"
2) Mastodon "The Hunter"
3) Opeth "Heritage"
4) The Haunted "Unseen"
5) Machine Head "Unto The Locust"
6) Wolves In The Throne Room "Celestial Lineage"
7) Primordial "Redemption At The Puritan's hand"
8) Morbus Chron "Sleepers In The Rift"
9) Negative Plane "Stained Glass Revelations"
10) In Flames "Sounds Of A Playground Fading"
11) Crowbar "Sever the Wicked Hand"
12) Disma "Towards The Megalith"
13) Anthrax "Worship Music"
14) Vader "Welcome To The Morbid Reich"
15) In Solitude "The World, The Flesh, The Devil"
16) Foo Fighters "Wasting Light"
17) YOB "Atma"
18) Vomitory "Opus Mortis VII"
19) Amon Amarth "Surtur Rising"
20) Autopsy "Macabre Eternal"

Bra så. Sweden Rock är ju den andra storheten, och deras lista ser ut såhär 1) Hell "Human Remains"
2) Mastodon "The Hunter"
3) Opeth "Heritage"
4) In Solitude "The World, The Flesh, The Devil"
5) Graveyard "Hisingen Blues"
6) The Haunted "Unseen"
7) 40 Watt Sun "The Inside Room"
8) In Flames "Sounds Of A Playground Fading"
9) Rival Sons "Pressure & Times"
10) Primordial "Redemption At The Puritan's Hand"
11) Autopsy "macabre Eternal"
12) YES "Fly From Here"
13) Amon Amarth "Surtur Rising"
14) Bullet "Highway Pirates"
15) Burzum "Fallen"
16) Alice Cooper "Welcome 2 My Nightmare"
17) Pain Of Salvation "Road Salt Two"
18) Portrait "Crimen Laesae Majestatis Divinae"
19) Riot "Immortal Soul"
20) The Devil's Blood "The Thousandfold Epicentre"

Ganska lika ändå, några skillnader som man kunde förutse (att t ex Close-Up skulle ha med Wolves In The Throne Room mdan Sweden Rock hade YES känns ganska typiskt.), men ändå lite kul.
Båda magasinen har Mastodon som tvåa och Opeth som trea.
Genrellt tror jag nog att min lista har mer likheter med Close-Up, men du får vänta lite till innan det avslöjas. Nyårsafton, för att vara exakt.
Imorgon kommer dock kavalkaden med alla "Årets..." att börja. Det blir en knippe långa inlägg, som avhandlar allt från Årets Blogg till Årets Bästa Öl och dessutom en massa olika skivor och hårdrocksgrupper som utmärkt sig.
Vill du peppa så läser du förra Årets, del 1 och del 2.

Själv ska jag kolla in lite grejor jag missat. tydligen. Disma, Negative Plane och Morbus Chron, till exempel!

Anekdoten om nycklarna och hisschaktet

2011-12-26T10:00:00.002+01:00

Vi känner väl varandra ganska bra nu?
Under ett par års tid har vi hängt, sådär lagom nära varandra. Ni har sett bilder på mina barn och hängt med både när jag friat till min dåvarande sambo - nuvarande hustru. Bilolyckor, sjukdomar, skivförälskelser har vi betat av, så det är väl dags för anekdoten om nycklarna nu.
En sann historia som utspelar sig ett knippe år tillbaka i tiden och som därför borde vara preskriberad. Historien som börjar med ett rekordförsök på detta ställe:

Kelly's Bar i Stockholm. Öl 19 kr, shots 19 kr.
Ett klientel som enbart består av rockers.
Bra ställe, och ett ställe där det är ganska lätt hänt att man rullar ut istället för att gå.
Den aktuella sommarkvällen - jag har för mig att det var mot slutet av sommaren, kanske juli eller augusti eller så - hade jag och mina två vänner R och N försökt att slå rekord.
Alltså, hur många rundor kan man knäcka när alla är med på tåget.
Det gällande rekordet var 10+8, och det är en utmaning att försöka besegra.
Just den kvällen misslyckades vi, trots ett kilometerlångt kvitto.
Må så vara.
Den här historien handlar inte om det.
Den handlar om det som hände sen.
Taxi hemåt, och jag delade bulle med R. Släppte av honom halvvägs och åker vidare till min dåvarande lägenhet i Solna. Betalar och stapplar in genom porten.
Står i hissen och inser hur jävla smart jag var som la en Cola i kylen innan jag gick ut för kvällen.
Mmmmmmm... vad det ska bli helt underbart gott.
Hissen stannar.
Jag tar upp nycklarna till dörren och ska kliva ut när hissdörrarna öppnas.
Just då tappar jag nycklarna, och det vill sig inte bättre än att det sker precis i steget... precis framför min fot, så jag sparkar nyckelknippan framåt.
Den glider retfullt sakta över hissgolvet, och... rasslar ner i den lilla springan mellan hissen och våningsplanet.
Gapande hör jag hur det kraschar hela vägen ner i hisschaktet.
Inte bra.

Men, det är väl inte så farligt, tänker jag. Det är sommar, jag är rund under fötterna och beväpnad med mobiltelefon. Här ska ringas! Först ut - min bror, som på den tiden bodde i stan och hade en extranyckel.
Inget svar. SMS skickas, sen ringer jag med den utelåstes tålamod direkt igen.
Fortfarande inget svar.
Det ska så småningom visa sig att brorsan - som varit på dejt med sin blivande sambo - hade mer än 40 missade samtal och 20 SMS från undertecknad, men låt oss ändå ta en sak i taget.
Jag ger mig ju nämligen inte.
Jag kan ju slagga hos R eller N!
Ring.
Riiiiiiing.
Riiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiing.
Inget svar. Hos någon av dem.Varken på mobiltelefon eller hemnummer.
Rekordförsök på Kelly's är inte bra när det gäller att vakna av en ringande telefon, och R har i efterhand sagt att han undrade lite varför han vaknade med en telefonlur i vardera handen.
Hmm...
Vid det här laget är det inte roligt längre.
Klockan går, alkoholen börjar snabbt tappa sin effekt och mängden alternativ är på väg att ta slut.
Efter någon timme av att inte få svar börjar jag noja mig för att batteriet på telefonen ska ta slut, och beslutar mig för att ringa mina nya bästa vänner - nummerupplysningen.
De hjälper mig med numret till jourhavande låssmeder.
Nu blir det nog bra, tänker jag, och slår numret till den första på listan.
"...hallå, jag har låst mig ute..." säger jag anska högt för att försöka överrösta sorlet som är i bakgrunden när en man svarar. Han gapskrattar i mitt öra och skriker sen "det skiter jag i, jag är på krogen" innan han lägger på.
Inte bra.
Nästa på listan!
Där får jag svar, och han lovar at komma för att hjälpa mig.
Det tar en halvtimme eller så, sen kommer en snubbe på motorcykel. Jag sitter nu ute och väntar, i rabatten. Vid det här laget tycker jag mycket synd om mig själv.
Nå, nu ska ju allt bli bra!
Låssmeden kör ner hissen till bottenplan, tar fram en lampa och ett metspö, typ, med magnet på. Sen försöker han fiska upp nyckelknippan.
Det går sådär.
Eller, rättare sagt, det går inte alls.
En timme senare (tålmodig gubbe!) ger han upp. Det nappar inte.

Nu står vi och kollar på min ytterdörr. Den är en säkerhetsdörr. Av stål. Med dubbla lås.
"Jo... vi kan öppna den här, men inte genom att borra låsen eller så. Vi måste såga (!) ut dem i så fall. Det kommer ta två-tre timmar och låta som helvetet på jorden i det här trapphuset, så det är egentligen inget jag rekommenderar. Eftersom du dessutom blir utan dörr då så är det nog bäst att du försöker klara natten på annat sätt och få tag i en nyckel imorgon".

Säger du det?
Helvetet på jorden?
Jo, men det låter ju inte lockande.
Okej, vid det här laget vet mina stackars hjärnceller inte vad de ska ta sig till. För mycket alkohol, för mycket motgångar på en gång, så den enda tanke jag kan få fram är att... "jo, men jag har dejtat en tjej två gånger, jag kanske kan ringa dit och få sova där".
Skitsmart.
Inte.
Men, av någon anledning svarar hon (ja, folk som inte är packade kanske gör det om det ringer mitt i natten?), och av någon ÄNNU konstigare anledning säger hon att jag kan få komma dit och slagga på hennes soffa. Sjysst, tänker jag, vi känner ju knappt varandra alls!
Låssmeden tycker vid det här laget rätt synd om mig också, och ger mig skjuts på sin motorcykel dit. Rubbad natt, det här - och the worst is yet to come.

Jag vaknar nämligen klockan 8 (efter kanse 3 timmars koma på en för liten soffa) av att denna tjej nu fattat att det inte var så smart att släppa in undertecknad för att snarka på soffan. "Upp, jag måste åka och jobba".

Bara att bege sig ut alltså. Den söndagen ska jag komma att spendera i Solna Centrum, och till saken hör då att eftersom jag ville vara en tuff rocker när jag var på Kelly's så var jag förstås iklädd hårdrockstischa och nitar. Såna här.

Där är jag.
Går runt och får småbarnsföräldrar att gå omvägar, de lokala alkisarna att titta på mig som en utstött och i ständig kamp om sittplatserna.
Som Timbuktu skulle sagt - The Båtten Is Nådd.
Vid femtiden på eftermiddagen har jag upprättat kontakt med min bror och fått tag i nycklarna.
Colan är fortfarande kall.
Sängen är skön.
På måndag morgon har jag genomfört reboot och insett att jag har arbetsnycklarna i hisschaktet.
Nu ringer jag hissbolaget, för det här går ju inte.
Det tar dem 30 minuter att komma på plats, öppna schaktet och plocka ur nycklarna.
Det visar sig också att de har dygnet runt-jour.
Till halva priset mot låssmeden.

Nästa gång mina nycklar försvinner ska jag ringa direkt till dem.
Om jag nu inte varit på rekordförsök på Kelly's. Då vet man aldrig vad som kan hända...

Att laga en kycklingfot?

2011-12-25T13:02:00.004+01:00

Julefrid?
My ass.
Hemma hos Rebellängeln är det fullt ös medvetslös. För tillfället rockas det (eller, ja... rockas och rockas - det springs i cirklar mest...) till Chickenfoot. Senaste skivan "III" sopade ju hem överraskande bra betyg vid recensionen, och dessutom innehåller digipak-versionen en hel del roligt.
3D-glasögon, t ex. Som äldsta killen M har hittat.
Dessutom typ "actionkort" med alla medlemmarna.
Såna här.

Riktigt roliga faktiskt.
På framsidan är det en bild med 3D-effekter, och baksidan är ett faktakort med totalt nördiga och vansinniga data. Likes och dislikes, personlig musiksmak och en enkel Q & A.
Där man bland annat får veta hur man skulle tillaga kycklingfot.
Äh, det är väl bara att kasta sig in i det.
Julläsningen idag blir alltså meningslösa och roliga fakta om bandet Chickenfoot!

Sammy Hagar
Likes: Sea, salt, sun, sand och sex, 9 times a week. Not necessarily in that order...
Dislikes: Mosquitos in paradise, conflict or violence of any kind, bad food, bad booze, bad drivers, blue balls
Q: If you had to be from another planet, what planet would you be from?
A: The 9th planet from the sun in a distant galaxy... Because the weather's perfect and that's where we're from
Q: When is the World Going to End?
A: When I die.
Q: What song makes your right foot turn to led?
A: "Highway Star" by Deep Purple. It's the greatest song ever written, with a relentless groove.
Q: Favorite Colour?
A: You didn't actually just ask me that...!

Joe Satriani
Likes: Sleeping late, staying up late, driving, swimming, sex, music, potato chips, pizza, old guitars, mountains, forests, fast computers, fast internet, espresso, art, people, Rock and Roll!
Dislikes: Weak coffee, mean dogs, lousy food, any kind of pain, people who will not get out of your face, slow internet, crashing computers, shoes that don't fit, guitars that will not stay in tune, lousy potato chips, schedules, filling out quistionnaires and forms...
Q: What's the longest you've gone without playing guitar?
A: Three weeks. I was on a vacation, driving through northern Italy, ending up in Venice for a week. It felt good to give my fingers some time off.
Q: Whats the saddest of all keys in music?
A: Nigel Tufnel had it right, D minor. "Lick My Love Pump" still makes me cry to this day!
Q: What tastes like chicken, but isn't chicken?
A: Spotted owl makes a wonderful substitute when havig frineds over fpr dinner. So tasty, and oh so controversial!

Chad Smith
Likes: Silence, sun, motorcycles, kids smiles, everything else nice
Dislikes: Drunks, crowded bars, violence, difficult situations
Q: Most distracting thing seen from stage?
A: Breasts and fights, hopefully not at the same time
Q: First public appearance?
A: My first bath
Q: Former occupations before show biz?
A: Dishwasher, paint mixer, caddy, skin flute inspector
Q: Biggest influence in career?
A: Can't think of anything, probably everything
Q: Favorite pet?
A: Pussycats

Michael Anthony
Likes: Fast cars, fast food, or just food in general (anything I can slather hot sauce on!!) My watch collection, and jammin' with my buddies Sammy, Joe and young Chad.
Dislikes: Peaople who sleep in (because I just can't). Being out of my favourite hot sauce. Being away from my cars or my family, and did I mention being out of my favourite hot sauce?
Q: How hot is too hot?
A: At this point, I think my tastebuds are just about shot from spicy food, so too hot would probably be taking a drink of molten lava.
Q: Ho would you cook & eat a chicken...foot?
A: I would take the chicken...foot and drop it in a pot of Mad Anthony XXX hot sauce and let i simmer for about a week. Then I would drink the sauce and throw the foot away.
Q: If you were a rapper, what name would you go by?
A: First off, if I were a rapper the world would probably be coming to an end, and if that were the case, I would call myself Mikey-Mike. It seemed to work for Markey-Mark! Would anyone like to be in my "Funky Bunch"?

Ehh... ja, okej.
Fullständigt normala svar, allihop. Inte.
Typiska intervjuer som ändå får en själv att framstå som hyggligt sansad och balanserad!

Tvekamp: Metallica "Master Of Puppets" vs "...And Justice For All"

2011-12-24T09:00:00.003+01:00

METALLICA “Master Of Puppets” vs “…And Justice For All”

Den svit skivor som Metallica lyckades klämma ur sig med start i ”Ride The Lightning” och slut i den självbetitlade svarta historien är rent av fenomenalt bra. Svårslagen. Denna gång ska vi dessutom ge oss på en riktigt klurig nöt att knäcka, nämligen vilken av dessa skivor som är bäst. På förhand kanske den hyllade ”Master Of Puppets” har favoritskapet, men skivan med världens kanske mest utskällda produktion, ”…And Justice For All” är verkligen en av mina favoriter, och jag har egentligen ingen aning om hur det kommer att sluta själv. Vi snackar helt enkelt tungviktsmatch nu!
Risig produktion mot risig produktion. Fantastiska låtar mot fantastiska låtar. Metallica i högform mot sig själva. Det smaskar vi i oss så här på julen. Som vanligt sätts skivorna upp mot varandra i ett par ronder med olika kategori, och tilldelas där en poäng mellan 1 och 5, för att i slutet summeras och spotta ut en vinnare. Vi kör väl?

Rond 1 – Omslag
Som vanligt börjar vi med det första intrycket, det av två stycken numera klassiska omslag. ”Master Of Puppets” med sin lite röda färgbakgrund och dockmästaren som styr begravningskorsen är snyggt och ger sköna vibbar. Loggan flyter dessutom snyggt in i föärgmönstret, och även om det inte är riktigt bra som föregångaren ”Ride The Lightning” så är det helt klart en 4:a. Ändå är det snäppet sämre en bandets bästa omslag genom tiderna – ”…And Justice For All”. Vit bakgrund, den fallna och sönderspruckna frihetsgudinnan nedhållen av rep. Prick hur bra som helst, och jag hade den faktiskt på plats nummer tre över de bästa omslagen någonsin!

”Master Of Puppets” – 4
”…And Justice For All” – 5

Rond 2 – Inledningen
De båda öppningslåtarna påminner faktiskt lite i stil om varandra. ”Battery” och ”Blackened” känns rätt likartade, förutom att de har titlar som lätt kan blandas samman. Bra är de också, båda två, även om ingen av dem är bäst på sina respektive skivor. Dessutom följer båda våra skivor upp med titelspåret som andra låt, och visst känns det lite beräknat att de ska vara stöpta efter en viss form, viss mall? ”…And Justice For All” kompletterar starten med ”Eye Of The Beholder” medan ”Master Of Puppets” lägger till ”The Thing That Should Not Be”, två låtar som också känns lite lika i sina strukturer. Båda skivorna startar också urstarkt, och det är förstås ingen slump att de räknas som bland det bästa som går att få tag i. Personligen tycker jag att betyget hamnar på maximala fem poäng för båda skivorna, men om det fanns graderingar inom maxbetyget så kanske ”Master Of Puppets” känns något vassare. Den är, låt för låt,, lite lite lite bättre än sin motsvarighet i de första två spåren medan jag tycker att ”Eye Of The Beholder” är mer spännande, dynamisk och bättre än ”The Thing That Should Not Be”. Petitesser, förstås…
”Master Of Puppets” – 5
”…And Justice For All” – 5

Rond 3 – Mittpartiet
”…And Justice For All” har ett mittparti som består av knippet ”One”, ”The Shortest Straw” och ”Harvester Of Sorrow”. Det är skivans starkaste del, och när man ser dessa låtar uppradade på detta vis blir det nästan otäckt tydligt hur bra den här plattan är. ”One” är skivans ballad, och det är en av låtarna som bandet spelat live länge. Det finns en anledning till det, och trots att den är lite sönderspelad så undrar jag om det inte är plattans bästa spår? Kompletterar gör man sedan med två låtar som alltid, varje gång jag hör dem, står ut som fantastiska, och naturligtvis finns inte mer än maximal poäng för denna mittsektion.
”Master Of Puppets” bestämmer sig sedan för att svara med mer eller mindre samma mynt. En halvballad i form av ”Welcome Home (Sanitarium)”, ”Disposable Heroes” och ”Leper Messiah” bjuder förstås på både sväng och känsla. Men är det riktigt lika bra som dess konkurrent? Nej. Jag tycker faktiskt inte det, det är lite svagare och inte riktigt super-tipp-toppklass… Betyget får ändå hamna på en femma, men det är med ett nödrop…
”Master Of Puppets” – 5
”…And Justice For All” – 5

Rond 4 – Avslutningen
”Master Of Puppets” har 8 låtar totalt sett, vilket lämnar oss med 2 åtar i avslutsdelen. Instrumentala ”Orion” (som ju dessutom får en egen genomkörare i rond 6), och relativt korta och direkta ”Damage Inc.” (ja, förutom den första lite sega minuten av låten då, som mer eller mindre är en inledning – men sen går det undan). Bra, båda spåren, även om de faktiskt inte riktigt håller samma svindlande kvalitet som resten av skivan. ”…And Justice For All” avslutar också med en del instrumentalt (”To Live Is To Die”) som får sig en gnuggning i rond 6, samt adderar två spår till i ”The Frayed Ends Of Sanity” och snabba ”Dyers Eve” innan man stänger butiken. Bra spår, på samma nivå som de tidigare på skivan faktiskt – med undantag för det instrumentala stycket. Totalintrycket för skivans avslutning blir mycket bra, men ändå att det är lite svagare än inledningen och mitten!
”Master Of Puppets” – 4
”…And Justice For All” – 4

Rond 5 – Titellåten
Inledningen på “Master Of Puppets”, titellåten, är briljant. Det stötiga riffet, drivet. Briljansen i enkelheten fram till versen. Klockrent. Det är en av mina favoritlåtar med bandet, och antagligen den bästa låten på skivan. Refrängen är dessutom en perfekt allsångshistoria som gör sig lika bra live som om du sittdansar och spelar luftgitarr hemma i soffan!
”…And Justice For All” är lite krångligare i sitt angrepp. Den tar längre tid på sig att veckla ut sig, och har ett mindre direkt sätt. Där enkelhet är ledstjärnan för hur man leder in i ”Master Of Puppets” så gör man lite tvärtom på detta spår. Sättet att ta sig in i första versen och riffen är nog bland det mest utmanande spel- och taktmässigt som bandet tagit sig för, och det innebär att låten är en sån där smygare som växer på dig. Det är kanske inte den första låten du älskar om du hör Metallica generellt, eller ens denna vita skiva i synnerhet. Med tiden kommer den dock att nöta ned allt motstånd du kan tänkas uppvisa och istället för att skava på dig med sin lite aviga rytm så dansar du snart i samma udda rytm.
”Master Of Puppets” – 5
”…And Justice For All” – 5

Rond 6 – Det instrumentala Spåret
Nästan 8,5 minuter långa “Orion” från “Master Of Puppets” får räknas som bandets bästa instrumental spar någonsin. Det är en fin bit, speciellt med tanke på den hyllning till Cliff Burton den är. Det märks också när den spelas live, att det är något speciellt som kommer från hjärtat. Motsvarande bit på efterföljaren är nästan 10 minuter långa, filosofiskt döpta ”To Live Is To Die”., även om det ju faktiskt kommer lite slöprat mot slutet så får låten gå som instrumental i denna Tvekamp. Halvtempo med fina riff och snygga vändningar, men ändå lite trist i längden. Speciellt om man jämför med känslan som finns i ”Orion”.
Nu ska det ändå delas ut mindre poäng än maximalt. Anledningen är förstås att det knappt finns några instrumentala stycken musik som är värdiga toppbetyget. Det blir fint, vackert, svängigt och bra – men det blir extremt sällan den där fantastiska fullträffen på samma sätt som om det finns sång med. Tycker jag då. Och det är ju faktiskt jag som bestämmer den här gången!
”Master Of Puppets” – 4
”…And Justice For All” – 3

Rond 7 – Balladen
Låt oss inte gå som katten runt het gröt – Lars Ulrich kan inte längre smattra (ja, eller knappt hålla takten ibland), och det gör att när Metallica spelar en låt som “One” live så kan man tycka att det är sådär. Det förtar dock inte faktum – detta är en av bandets bästa låtar. Någonsin. Det är en av de där balladerna som inte är en ballad, men som innehåller allt. Att dela ut annat än maximalt med poäng för den, så som den framförs på plattan, vore tjänstefel. Det enda man egentligen kunde önska vore väl lite bättre produktion, men det är en annan femma…
På ”Master Of Puppets” är det lite samma sak när det gäller balladen. Det är en sån där ballad som knappt är en ballad, men ändå känns helt naturlig att plocka som representant för denna kategori. ”Welcome Home (Sanitarium)” startar också med plock och känsligt gitarrspel, och slutar också med ganska klösigt spel, och… det är också riktigt bra. Inte prick lika bra, dock. Bara nästan.
”Master Of Puppets” – 4
”…And Justice For All” – 5

Rond 8 – Produktion
Egentligen är det ganska märkligt. Metallica gick från en ganska okej produktion på ”Master Of Puppets” – nä, den är inte suverän, den är stundtals ganska burkig och inte superb, men det är inget man behöver skämmas för – till att bli fullständigt utskrattade på ”…And Justice For All”. Det beror dessutom bara på en sak: avsaknaden av bas på den senare. Faktum är att jag gillar den övriga delen, gitarrljudet har en skön känsla över sig, men allt överskuggas liksom av att man glömt att lägga med bas. Den enda bas som hörs är Ulrichs bastrummor. Varför det blev så har jag hört massor av olika förklaringar till (allt från att tekniken inte skulle klara både bastrummor och bas – vilket låter sinnessjukt, speciellt med tanke på alla andra samtida skivor – till att bandet inte hade någon basist vid inspelningen, och att det är Flemming Rasmussen (producenten) som spelar bas på minimalt mixad volym), och jag har ingen aning om vad som stämmer.
Spelar mindre roll. Skivan är får en etta i betyg, och är en kandidat till ”sämsta produktion” ever. Att den lyckats få så oerhörd lyskraft genom åren ändå säger ju en hel del om låtarnas kvalitet!
”Master Of Puppets” – 3
”…And Justice For All” – 1

Rond 9 – Bandets Form
Bland många av fansen räknas väl ”Master Of Puppets” som det starkaste flaggskeppet av alla bandets skivor. Anledningen till det är förstås att man här har träffat precis rätt med allt. Låtarna är starka, bandet är hungrigt, musikaliskt spelar de bättre än i tidigare dagar och klarar därför allt de tar sig för (utan att ha tappat sugen och stagnerat), och de vill fortfarande förändra världen med thrash. Den formen, den lyskraften som bandet visar är förstås extraordinär, och det renderar förstås maximalt med poäng.
Efterföljande ”…And Justice For All” är faktiskt en ganska naturlig fortsättning på ”Master Of Puppets”. Bandet är fortsatt ganska hungriga och bättre tekniskt än i början av sin karriär, men kan man inte känna lite att detta är sista thrashplattan på ett tag? Att låtarna är längre, lite meckigare och mer komplicerade, och att den totala övertygelsen om att det är den här musiken som ska ena kidsen runt världen? Jag tycker det. Det är fortfarande fantastiskt bra (förstås!), men där föregångaren känns skriven från hjärtat och för fansen så kommer efterföljaren lite mer från hjärnan och för bandets tillfredsställelse…
”Master Of Puppets” – 5
”…And Justice For All” – 4

Rond 10 – Känslan för skivan
Emotionellt så har jag “…And Justice For All” närmare hjärtat än “Master Of Puppets”. Sköna minnen, en god känsla i magen när musiken strömmar ur högtalarna och enbart fina reflektioner när jag ser omslaget. Det har säkert påverkat mitt omdöme i tidigare roner, och påverkar det i allra högsta grad i denna rond. Jag gillar ”…And Justice For All”!
”Master Of Puppets” är en sån där skiva som SKA TYCKA OM. Det är en skiva jag tycker om. Men inte på samma sätt som min förälskelse till den vita skivan. Mindre personliga kopplingar till den, helt enkelt, och därför hamnar betygssättningen såhär. Du kanske tycker annorlunda. Det är okej.
”Master Of Puppets” – 4
”…And Justice For All” – 5

Sammanfattning
Okej, ska vi se då? Hur poängen summeras?

”Master Of Puppets” – 43
”…And Justice For All” – 42

Nej, men vad fan? Snortight – det hade jag kunnat förutse, men det slutar alltså med att den skiva som jag (läs rond 10 igen) har mer känsla för och håller lite mer kär är… sämre. Rent objektivt. Enligt mina egna poängsättningar. Det var fanken.
Det är alltså sant som många säger.
Metallicas bästa stund ÄR ”Master Of Puppets”!

Förväntningar

2011-12-23T09:30:00.004+01:00

Imorgon är det jul. Det blir bra det. Lite ledigt, lite lugnt. God mat, bra sällskap. På bloggen händer också en del, imorgon får du - julafton till ära - en Tvekamp mellan "Master Of Puppets" och "...And Justice For All", och sen rullar det på med blandad läsning. En lite längre artikel under varje dag på julen, tänker jag lyckas med.

Metallica återfinns också som huvudnummer i detta inläggs egentliga innehåll.

Det som handlar om förväntningar.

Nu är det nämligen mindre än två veckor kvar innan en av årets stående höjdpunkter: Hårdrockskväll!

Och det ger förväntningar.

Närmare bestämt på musik jag hoppas få höra, men har valt bort själv.

Såhär går mina tankar!

1) Akt Jag Missat Live - Lamb Of God "Redneck.

Den spelning som gick av stapeln förra vintern var tydligen något alldeles extraordinärt. Nästan alla som var där har sagt att det är en av de absolut bästa spelningarna som de bevistat, och jag hoppas verkligen att någon av mina vänner plockar upp just den här låten i denna kategorin. Det skulle skitta som en fläskläpp, och öppna kvällen på helt rätt sätt. Jag har då, förstås, valt en annan dänga än denna...

2) Bang Your Head - Van Halen "Jump"

Jo, man har hört den förr, men det är oerhört svårt att inte dra på smilbanden när "Jump" drar igång. Luftgitarren åker liksom fram automatiskt. Hoppas jag får höra den här klassikern!

3) Sämsta Produktion - Metallica "Blackened"

Alltså, den är ju legendariskt usel, produktionen från "..And Justice For All". Och detta är ju egentligen inte ens bästa låten, men jag älskar hur den startar ändå. Riktigt bra öppningslåt som jag verkligen hoppas få höra av någon annan!

4) Bästa Ballad - Pantera "Cemetary Gates"

En sån där kategori som det finns en miljon bra alternativ på.

Jag hoppas att någon har valt just denna dock, bra låt med både känsla och klös i. Och han sjunger ju inte direkt dåligt här, den gode Anselmo...

5) Bästa Låttitel - Motörhead "Killed By Death"

Jo.

Detta ÄR den bästa titeln. Rent objektivt. Funderade rätt länge på att ta den själv, men jag är rädd för att det skulle krocka så jag har valt en annan låt. För visst måste någon annan ha med denna?

6) Musik För Ett Mörkt Rum - Gorgoroth "Rebirth"

Den här låten förhäxade mig under lång tid.

Varje kväll avslutades med att jag spelade den i lurar, liggande i sängen medan resten av familjen sov. Besatt snarare än hänförd... men, jag har ändå valt ett annat stycke nu. Det betyder ju dock att jag hoppas någon annan väljer denna fantastiska låt!

7) Honour The Dead - Alice In Chains "Would?"

Otrolig låt. Layne Staley sjunger så huden knottrar sig, och drivet i låten är helt outstanding. Funderade länge på att spela den själv, men precis som med Motörhead tror jag att det skulle krocka och därför har jag valt bort låten.

8) Bäst Just Nu - Graveyard "The Siren"

Årets bästa låt.

En sån där som växer varenda gång man hör den, och kombinationen av text, röst, riff är fan oslagbart. Nästan. Faktum är att jag inte valt bort den här själv helt och hållet ännu!!

Torsdag den 5/1 är det dags.

Svårt att bärga mig. Trots att det är annat på agendan ett tag närmast.

GOD JUL!

Dags att packa ihop.

2011-12-22T15:02:00.002+01:00

Jag gör som min son nu.
Kryper ner i påsen. Packar ihop. Går hem till julledighet.
Årsbästalistan är uppladdad till Werock.
Skönt.
För din del som läsare innebär det att du kommer att få lite läsbart varje dag under jul och mellandagarna. I morgon kommer en genomgång av förväntningar inför den kommande Hårdrockskvällen, på julafton stundar en Tvekamp och sen rullar det på.
Till dess rekommenderar jag en koll i arkiven. De är ganska uppdaterade numera, allt utom recensionerna (som jag nog ska pilla lite med på ledigheten). Dessutom har det tillkommit ett nytt arkiv som tar dig till alla bildkavalkader.

Vi ses!

Recension: Battle Beast "Steel"

2011-12-22T08:02:00.001+01:00

Stilpoäng för god smak?
Inte direkt.
Finska Battle Beast startar sin karriär med ett av de ostigare omslagen jag sett på länge, och inte blir det mindre av att - precis som Mats skriver i sin recension på Werock - låttitlarna håller samma stil. Olyssnad är det här en skiva som inte duger.
Nu spelar det mindre roll.
Gillar du Accept och Dio så kommer du att gilla det här, för såhär blir det när ett band skiter fullständigt i vad som är "snyggt" och "korrekt" och "trendigt" och bara gör det bandet vill. Följer sin övertygelse och klarar av att leverera efter den.
Den enkla inräkningen på cymbalen innan bandet släpper lös "Enter The Metal World" med full fart är tillsammans med resten av låten helt typisk vad skivan innehåller.
Fullt ställ av klassisk heavy metal!
Sen serveras elva låtar som vilar på gitarrsolodueller, halvdassiga (men charmiga) manliga körsånger i refrängen och en fantastisk sångerska (Nitte Valo) som driver, ylar och trycker hem poängerna.
Det är så otroligt charmigt och edryckande att det är svårt att inte dra på smilbanden mest hela tiden, och det är musik som man knappt behöver ha hört förr - det funkar fint ändå.
Inledningen på skivan är urstark, tidigare nämnda "Enter The Metal World" och efterföljande "Armageddon Clan" lovar lite bättre än vad resten av skivan orkar hålla.
Under resans gång visar det sig nämligen att det är just en debutskiva, och det räcker inte till ett maximalt utslag i betyg-o-metern.
Titellåten är inte fantastisk, likväl som "Cyberspace", och kanske har bandet kännt det på sig eftersom man fördelat de starka spåren över skivan - "Iron Hand", "Show Me How To Die" och i viss mån "The Band Of The Hawk" visar också på den där förmågan att skriva bra låtar.

Och, som sagt, med Nittie Valo på sång verkar inget vara omöjligt.
Vilken pipa!

Kolla in bandet på deras MySpace och få ett nytt favoritband.
Betyget känns ganska klockrent, och baserar sig mycket på den pura glädje som flyter ur högtalarna. En befrielse att lyssna på efter diverse svårmodiga alster!

Bästa Låt: Inledande "Enter The Metal World" är, trots sin titel, ruggigt smittande....

Battle Beast "Steel" - 4

Arkiv: Bildspecial

2011-12-22T07:00:00.003+01:00

2011
In Flames och Ghost på Hovet
Machine Head på Arenan
Bring Me The Horizon på Arenan
Arch Enemy på Tyrol (inklusive gästrecension)
Watain & The Devil's Blood på Münchenbryggeriet
Meshuggah på Debaser
Black Label Society på Arenan
Bring Me The Horizon & Architects på Arenan

2010
Candlemass jubileumsspelning på Debaser
Telefonbilder på Behemoth, Opeth och Paradise Lost
Kreator och Death Angel på Debaser
Kreator, Exodus och Death Angel på Debaser
Airbourne på Tyrol
Watain på Klubben
AC/DC på Stadion, del 2
AC/DC på Stadion, del 1
Opeth soundcheckar på Cirkus
Meet Opeth backstage på Cirkus
Opeth jubileumsspelning på Cirkus
Oh, Canada 2
Oh, Canada 1

Soundgarden till Sverige!

2011-12-21T12:59:00.002+01:00

Jag snodde nyheten från Den Melodiösa Bloggen (som väl snodde den från Sweden Rocks sida, men ändå).
Soundgarden kommer till Svergie i sommar!

Det är prick hur tungt som helst, och nyfikenheten är stor.

Håller Cornells röst?

Kommer de ha nytt material i bagaget?

Synd bara att det verkar vara exklusivt för Sweden Rock, hade gärna sett dem på närmare håll. Vi får se hur det här går...

Nå, såhär skriver i alla fall Sweden Rock på sin hemsida:

Det är inte bara thrash metal som har sina ”The Big Four”. Detsamma gäller det tidiga 90-talets grungescen. Soundgarden, Nirvana, Pearl Jam och Alice In Chains skrev om regelboken för hela rockbranschen och gjorde temporärt Seattle till världens nya rockhuvudstad. Soundgarden bildades 1984 och var först av de fyra att nå ut till en bredare publik med en Grammynominering redan för debuten ”Ultramega OK”. Efter Led Zeppelin-sniffande ”Louder than love” följde kraftigt Black Sabbath-influerade ”Badmotorfinger” (1991) och hitskivan ”Superunknown” (1994), varav de två sistnämnda hör till 90-talets viktigaste och mest framgångsrika hårdrocksverk. Låtar som ”Rusty cage”, ”Black hole sun”, ”Spoonman” och ”Jesus Christ pose” utmärks av idérikedom, udda taktarter och Chris Cornells intensiva sång. Självfallet jublades det då det mytomspunna bandet 2010 förklarades återförenat i sin klassiska sättning: Chris Cornell (sång, gitarr), Kim Thayil (gitarr), Ben Shepherd (bas) och Matt Cameron (trummor). Inte bara är en ny platta under inspelning, 2012 kommer också Soundgarden till Sweden Rock Festival! Bandets första Sverigekonsert sedan 1996 blir också deras enda, exklusiva framträdande i vårt land för denna säsong. Definitivt en av årets stora rockhändelser!

Inför Årsbästalistan: The Latecomers

2011-12-21T08:20:00.014+01:00

Okej. Julafton är deadline för Årsbästalistan avseende Werock, men jag tänker nog lägga upp den på sitens databas under morgondagen.
Det är lite filande kvar, bara, sen får det vara nog.
Och, som sista del i genomgången innan så tänkte jag kolla på de skivor som dykt upp sent, så sent att de inte hann med i den vanliga sammanställningen byggd på alfabetisk sammanställning.
Vi pratar om...

Battle Beast från Finland har kanske det ostigaste omslaget av alla. Låttitlarna är också - precis som Werockkollegan Mats konstaterar i sin recension - rejält klyschiga, men det spelar liksom ingen roll.

Man kan inte värja sig för charmen, spelglädjen och det totala "vi ger fan i vad ni tycker det är trendigt, det är så här det hade låtit om Accept och Dio hade fått barn"-attityd. Underbart, och det svänger redigt.

Även Hell - de gamla ikonerna från England - har ju pressat ur sig en skiva som är riktigt bra. NWOBHM fast 2011. Jag hade missat den helt, tyvärr, fram till nu.

Man får ju skylla sig själv, tydligen, men det är väl som man säger... det är aldrig för sent att ändra sig! Årets bästa comeback, skulle jag tro, och framförallt mycket väl sammanhållen skiva avsedd att lyssnas på i ett stycke!

Ett stycke Moloken kan kanske bli mastigt, men norrlänningarnas svärtade sludge äter sig in genom öronen och slår rot i hjärnan. Bra tips av Martin som nog ändå till slut kommer att få stryka på foten när det gäller den slutliga listan. Det känns som om jag behöver mer tid med denna platta än vad som finns att tillgå just nu...

Mera snår och törnen som skyddar musiken?
Visst. Ska vi säga så.
Rwake och Vildhjarta, årets två mest skygga och egna alster?
Mitt i allt detta smyger sig en mera lättlyssnad platta in också. Terrortory!

Rwake bjuder på ful, snygg, fylleattraktiv sludge som växer hela tiden medan Vildhjarta har klätt sig i arytmisk och avig thrash som påminner om ett band från Umeå... med Thomas Haake på trummor... och Fredrik Thordendahl på gitarr... fast ändå helt eget.

Som det känns just nu kommer ingen av dessa skivor att komma med på årsbästalistan. Tror jag. Och anledningen är faktiskt lite samma som Moloken - det kräver mer tid än vad som finns tillgängligt.

Terrortory har bättre möjligheter. Jag gillar den plattan, big time.

Förresten kan man ju säga att det finns skivor som är så sena att de inte ens hunnit komma - fast de ligger på beställning sen riktigt länge tillbaka, och vars musik jag får njuta av i mellandagarna. De blir alltså inte aktuella innan deadline...

Ja, vi pratar om Krux och Vektor!

Trixigt, det där med årsbästalistor. Ändå är det ju bra att man skriver lite för ett webzine.

De som skriver för tidningarna hade väl deadline mitt i hösten - och bland annat vet jag att Tom S missade Rwake av en sån anledning...

Nå, nu är det ju slutspurten.

Bara resten kvar. Sena ankomster till trots!

Zzznark...

2011-12-20T19:02:00.001+01:00

Ungefär såhär känns det just nu.
Bilden har jag stulit från ett ställe som heter Internet, men den symboliserar precis hur det känns.
Förutom att jag inte är en kisse (även om jag är hårig).
Och att det inte är i maten jag håller på att somna, utan i lyssnandet på musik och arbetet som betalar mitt skivmissbruk.
Tydligen kan även jag drabbas av trötthet.
Märklig känsla.
Hur som helst har jag nu gnuggat igenom alla kandidater inför årsbästalistan (imorgon kommer sista genomgången av kandidaterna), likväl som fått klart för mig alla olika "Årets...", och nu är jag trött. På ny musik. På att tänka.
Därför ska jag snart sova, och BARA lyssna på gammal musik som jag redan kan utan och innan ett tag. Som vanligt kommer den här skivan att åka fram när öronen ska vila.

Just nu har jag dessutom fått tillbaka min arbetsglädje för mitt "riktiga" jobb.
Det som jag egentligen gör på dagarna, och det innebär att hjärnan springer iväg och funderar en massa på det istället för på hårdrock.
Så pass att det sannolikt blir förändringar på den här siten efter årsskiftet.
Nytt år, nya tider, nya grejer.
Till imorrn då?
Zzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz

Demorecension: In Dispute "S.T.A.I.N.S"

2011-12-20T07:50:00.000+01:00

Göteborgarna In Dispute står i kö för att få en genomkörare i form av demorecension. Det finns, förstås, ingen anledning att vila på hanen, och ser man det läckra omslaget till debutdemon "S.T.A.I.N.S" så vill man ju genast se vad som döljer sig under ytan.
Bandet består av fyra man som rest sig ur resterna av bland annat Soulstorm, och bandet har varit i farten sen i somras. Chris hanterar sången, Bader gitarr & låtskrivande, Fille bas och Albin trummor, och den musik som manglas är i huvudsak inspirerad av modern metall med touch av melodisk döds. Soilwork, In Flames, you get the picture.
"S.T.A.I.N.S" består av tre spår, förutom titellåten även inledande "Breakpoint" och avslutande "Shut The Light". Kanke har du hört talas om en fjärde låt vid namn "Unreal", då den förekom på en samlingsplatta med band från 031 tidigare. Den låten finns på bandets MySpace - men ingår inte i kollen på denna demo.
Marcus Bader - som står som avsändare av låtmaterial och gitarrspel - har även skruvat ihop ljudet på denna demo, och det är där vi ska börja. Bandet har, enligt egen utsago, sökt ett medvetet rått och opolerat sound (något som tydligen bland annat kostat dem goda möjligheter med ett amerikanskt skivbolag), och det är något som märks.
Rått och opolerat kan funka, men stundtals är helt enkelt gitarren för vek, och trummorna låter för mycket kakburk. Kanske är det värt att släppa lite på integriteten om det ger bättre kvalitét på nästa giv?
Hur som helst, låtmaterialet är rätt bra för att vara första omgången.
VIsserligen innebär en låt som "Breakpoint" inte att livet förändras, men det är ändå ett skönt sväng som levereras, och sticket som kommer mellan 2:30 och 3 minuter in i låten är riktigt jävla bra.
Den delen av låten har vevats en hel del gånger.
Snyggt sammansatt och bra levererad!
Avslutande "Shut The Light" är nog bästa spåret. Jag gillar det grymma svänget i inledningen, och i refrängen får bandet det att stämma på alla fronter. Sång, riff, rubbet sitter där ihop som det ska.
Det är nog vägen fram, boys?!

Bandet i sig verkar också på det klara med vad som krävs för att komma framåt.
Hårt jobb.
Man ger bort sin demo, och har dessutom insett att det live krävs att man sticker ut. Därför spelar man i svarta kostymer och mask (utom Chris som sjunger då, masken sätter punkt rätt sånginsats och han kör med corpse paint... oseriös corpse paint, säger han själv).
Bra.
Detta är nämligen riktigt lovande, och jag är övertygad om att bandet är något på spåren.
I min dialog med gänget har det dessutom framkommit att man har en skön harmoni, och att det är en av andledningarna till att man inte vill ta in ännu en gitarrist.
Smart tänk, faktiskt, ibland blir det bara sämre soppa av fler kockar - men personligen tycker jag då att det är dags att fundera på de eventuella svagheterna det innebär att ha enbart en gitarrist.
Det kan absolut funka, men då bör gitarren ges redigt med plats i ljudbilden.
Speciellt om man vill bjuda på svängig dödsthrash, typ!

Nåväl.
Du hittar bandets MySpace här, och skivan finns på Spotify.
Dessutom har In Dispute den goda smaken att inse att Metalbloggen är en bra reklampelare, och de skickade med extra kopior på "S.T.A.I.N.S".
Vill du ha ett ex?
Då är du en av de två första att kommentera denna demorecension och skickar sen din postadress till chief-rebel-angel@hotmail.com
För övrigt återstår väl bara att önska grabbarna lycka till. Det blir nog bra det här!

Inför Årsbästalistan: De utom tävlan

2011-12-19T15:15:00.012+01:00

Det drar ihop sig.
Deadline för att lämna in sin årsbästalista till Werock är julafton, så nu är vi inne i sista veckan. Sedan tidigare har du fått en liten genomgång över de tänkbara kandidater jag har i huvudet, indelade efter alfebete. A-L, M-S och sen resten. Räcker det så då?
Nja... Thomas från Metal Central hade den goda smaken att skicka en lång lista med bra akter att hålla lite koll på, och beklagade sig lite på att det är svårt att sätta stopp då det hela tiden dyker upp nya skivor. Sant. Det kommer lite senare i veckan, en genomgång över de skivor som är sent inkomna och ändå aktuella.
Idag ska vi istället kolla på ännu ett "fenomen".
De skivorna som är utom tävlan, men ändå kanske varit bäst 2011...
Norska Lucifer Was upptäckte jag sent, tack vare Jocke på Record Heaven. Grym grupp, och av de skivor jag hunnit med så är det denna som är klart bäst. "In Anadi's Bower". Fantastisk platta, och med de inslag av blås och flöjt (!) som kryddar denna 70-talshårdrock så är det en udda juvel. Hade nog knipit en plats på min årsbästalista om den nu faktiskt kommit 2011!
Två skivor som däremot gjorde det är ju dessa:

Pearl Jams liveplatta "Live On Ten Legs" fångar bandet på ett mycket bra sätt, och Year Of The Goats EP (kolla omslaget, makalöst vackert!) "Lucem Ferre" är nog den bästa ockulta rocken sen... ja... jag vet inte när. Klart bättre än Ghost, om du frågar mig. Ändå räknas ingen av dem in mot årsbästalistan, och anledningen är ju enkel. För undertecknads del så MÅSTE det vara en fullängds studioplatta med nytt material för att räknas.

Allt annat är fusk.

Ingen liveskiva. Ingen EP. Och det gör ju att ovanstående två bländverk faller bort.

Vektor kom däremot med nytt i år. En fullängdsplatta med nytt material.

Men... den har jag inte fått hem än, så jag har ingen aning hur den står sig. Däremot vet jag att Stones tips om förra given snurrat friskt. "Black Future". Ännu en av årets bästa skivor som... ja.. inte räknas!

Death då? Nä, den är ju gammal som gatan, men den remastrade versionen av klassikern "Human" (ja, även av "Individual Thought Patterns") kom i år. Bra som fanken!

Men det räknas förstås inte.

Inte heller min King Diamond-besatthet som börjat blomma på allvar under 2011.

Jag har ju bara börjat leta mig fram där, men väljer att ta med två plattor som får symbolisera den spirande kärleken: "The Puppet Master" och "Deadly Lullabyes Live".

Sedan förr har jag hävdat att en av de tre bästa konceptskivor som någonsin gjorts är kungens "Abigail", men jag undrar om jag inte snart får revidera det. "the Puppet Master" har mig nämligen fångad i sina trådar. Fantastisk skiva. Bra historia, kusliga vändningar, snygga bilder, härliga sångstämmor för att symbolisera de olika karaktärerna, och - förstås - fantastiska låtar!

Otroligt bra skiva, och det ska verkligen bli spännande att se hur den tar sig med några mer år på nacken.

Ja, i mina öron alltså. Inte på skivdiskarna då. Där har den ju funnits så länge att den inte räknas till kandidaterna 2011. Dubbelfel nrä det gäller den saken är ju dessutom liveplattan "Deadly Lullabyes Live". En liveskiva som DESSUTOM är gammal - det går inte.

Men bra är det.

Ruggigt bra!

Och, på tal om ruggigt bra.

Detta spräckte min nolla när det gäller att sätta maxbetyget 10 av 10 på Werocks betygsskala.

Bästa i år?

Sannolikt.

Räknas det?

Inte mycket.

Paradise Lost "Draconian Times MMXI" må vara ett mästerverk i all sin prakt, men det är också en liveskiva och därmed utom tävlan!

Hm.. okej, det där var ju ett axplock av de skivor som kanske varit bäst i år men ändå inte. Har jag glömt någon? Absolut.

Men jag har lite att pyssla med idag och kan inte skriva mer just nu.

Du får nöja dig sådär, och istället påminna mig om vilka "gamlingar" jag yrat om under året i kommentarsfältet (det finns t ex en remastrad version av Deep Purples klassiska "Made In Japan" som jag upptäckt i år, och...).

Jag.

Måste.

Jobba!

Veckans Citat: Charles Manson - gästspelad av Grimgoth!

2011-12-19T08:00:00.002+01:00

Kolla in snubben ovan.
Verkar nästan lite galen va?

Det var han också. Charles Manson. Veckans Citat tar lite ledigt efter denna måndag (kanske för alltid, jag har faktiskt inte bestämt mig om serien kommer att rulla vidare... vad tycker ni?), och det genom ett gsätspel av Grimgoth.

Efter lite missförstånd han och mig emellan (mest mig, om vi ska vara ärliga), så levererar han följande citat från just Charles Manson:

Look down at me and you see a fool;
Look up at me and you see a god;
Look straight at me and you see yourself"

Charles Manson

Grimgoth har valt detta citat med följande motivering och källa:
För Manson har musiken spelat en stor roll i hans liv och han spelade genom sina kontakter med Beach Boys-medlemmen Dennis Wilson in sin musik i slutet på 1960-talet."

Dessa rader användas av grupperna och i låtarna:
Emmure - My Name Is Thanos
Sparzanza - Follow Me

För övrigt kan jag tillägga att herr Manson även förekommer i inledningen av Paradise Losts eminenta låt "Forever Failure", något man får veta i utmärkta "Draconian Times MMXI"...

EFTERLYSNING - Skribent sökes!

2011-12-18T21:02:00.001+01:00

Werock är en site som drivs av eldsjälar.
Vi skriver om hård musik, recenserar skivor, beskriver spelningar, genomför intervjuer och bevakar den musikstil vi gillar.
Werock växer.
Och får fler och fler roliga förfrågningar som vi i dagsläget knappt hinner med.
Därför behövs du, skribent som brinner för hårdrock.
Såhär har vi beskrivit det på siten:

Är du vår nye skribent?
Skicka in intresseanmälan och presenter dig själv till kontakt@werock.se
Ange "Skribent" i ämnesraden.

Rent krasst kan vi säga såhär - det är en rolig syssla som ger dig precis så mycket som du satsar. Vill du så kommer du att kunna springa på spelningar i stort sett oavbrutet, recensera skivor från promoportaler på löpande band och genomföra intervjuer med mängder med artister. Det är upp till dig.

Och vi behöver dig. Är du den skribent vi söker?

Söndagssvepet

2011-12-18T10:15:00.007+01:00

Vaddå?
Ingen Liveskiva idag?
Nä. Precis. Det närmar sig helgerna, och det betyder som vanligt att de rullande artikelserierna tar lite ledigt. Serien med live- och Remastersskivor som i vanliga fall turas om att stå i rampljuset på söndagarna vilar lite nu (du får kolla i arkiven om du vill läsa lite sånt ändå, de finns i högermarginalen på denna sida), och istället får du ett litte svep denna söndag.
Som börjar med min yngste son.
Han tar verkligen efter sin far. Kan inte packa alls.
Notera också det oskyldiga utseendet. "nädå, det var inte alls jag".
Säkert, puttefnask.
Jag vet att det var du som stökade till det!

Och, på tal om stökigt. Dessa två skivor är sådana. Rwake "Rest" och Vildhjarta "Måsstaden" är två kolosser som vid första lyssningen avslöjar att här finns oerhörd kvalitet, men att det krävs att du lyssnar dedicerat och under en längre tid. Sjunker in i dem. Rwake är fulsnygg sludge, typ, och Vildhjarta spelar något de kallar djent metal.

Djent metal. Vad fan? Det låter ju prick hur larvigt som helst. Tydligen härstammar det från gitarrljudet som Fredrik Thordendahl fick fram i en av låtarna på "Destroy Erase Improve" (vi pratar Meshuggah nu, om du undrade), och som han beskrev som djent. Det verkar ha utveckltas till en for mav subgenre som låter...ja...som Meshuggah. Typ. Avig thrash som är motsatsen till lättlyssnad. Läs Henriks recension av skivan på Werock, så förstår du mer. Själv ska jag försöka bortse från det töntiga genrenamnet och tränga igenom alla snår och törnen på skivan "Måsstaden". Jag tror det är en riktig skatt som döljer sig för den som orkar lyssna!

Metal Town släppte artister förra veckan också.

Bra sådana. Ett lovande första släpp som innefattar Lamb Of God (förväntningar på kommande plattan är enorma från mitt håll), Marylin Manson (ja, han skiter jag ju i själv, men det drar väl folk), Killswitch Engage (alltid bra live, även om senaste skivan var rätt så jälvla dålig), Within Temptation (ger mig inget), Anthrax (kul bokning), Sabaton (inga favoriter), Trivium (tonårsfavoriter?), Vader (yess!) Devildriver (stabil bokning) och Skeletonwitch (som Stones pratar gott om). Och vid ett senare tillfälle: Slayer! (Whoa!)

På det hela godkänt, och vi gissar väl att Lamb Of God och Marylin Manson headlinar var sin dag?

Det stora problemet för Metal Town är väl ändå platsen.

Jag kommer... inte att åka, känns det som.

Hela charmen med den festivalen var ju att det var mitt i stan, typ, när de var på piren.

Nu är det inte det.

Camping eller busstransport = går bort.

Men så är jag ju en gammal gubbe också.

Till sist - har du köpt Paradise Lost "Draconian Times MMXI" än?

Recension: Nightwish "Imaginaerum"

2011-12-17T11:00:00.003+01:00

Mitt förhållande till Finlands största (?) musikexport Nightwish är märkligt. Vid upptäckten av bandet - skivan "Century Child" från 2002 - gick jag fullkomligt i brand över bandets egna sound. Tarja Turunens röst träffade mig fullständigt i hjärtat, och just den skivan blev en skiva som ständigt var min följeslagare.
Vid den efterföljande "Once" från 2004 hade det hänt mycket i mitt liv, och den skivan kom jag att spela i bilen på väg mot mycket jobbiga personliga möten (mer om det här, ifall du nu är intresserad), och efter att jag kommit ur min mörka period så var Nightwish (och främst då skivan "Once") en sån där platta jag helst inte lyssnade på. Vid den tid när Tarja ersatts av Anette Olzon i samband med "Dark Passion Play" från 2008 så var jag på ännu en plats i mitt liv, en harmonisk plats som av någon anledning innebar att jag fann mig ganska likgiltig över Nightwish musik. Bandet som följt mig upp på vågen och ner i dalen betydde... ingenting, och var rätt trista då.
Var hamnar vi nu då, med 2011 års "Imaginaerum" färsk på skivdiskarna?
Svaret håller jag lite på, låt oss först titta lite själva alstret.
Det engelska uttrycket "less is more" verkar inte vara något för det här gänget. Detta är en skiva där produktion osar pengar, och överlag är detta en skiva som låter både fantastisk och dyr. Bandet backas upp av symfoniska inslag med stråkar, horn och slagverk som ger en riktigt maffig rymd och ljudbild.
Låtarna är, precis som förväntat, i samma anda.
Episka i sitt anslag, i alla fall för det mesta.
Inledande gitarrplockballaden med folktoner, "Taikatalvi" med finsk sång av basisten Marko Hietala har jag hört en enda gång - sen hoppat över. Skittråkig, rent av. Sen följer klassisk Nightwish i form av "Storytime" och "Ghost River". Man känner igen det.
Överlag ska det dock visa sig att skivan är fruktansvärt ojämn.
Bästa spåret "I Want My Tears Back" har en hög nivå och drivs av en irländskt minnande slinga, medan låtar som "Slow, Love, Slow" med sin jazzfeeling och slöa "Turn Loose The Mermaids" är låtar man gärna hoppar förbi.
Märkligt.
Långa tredelade "Song Of Myself" innehåller både bra riff och pratsång av absolut värsta sorten.
"Last Ride Of The Day" är ganska banal och egentligen inte en av bandets bättre låtar sett till tidigare repertoar, men står ändå ut lite i denna samling av brokiga låtar.
Framförandet är generellt klanderfritt, oavsett om det handlar om snabba eller känsliga partier, och det enda invändning jag kan ha mot det är kanske att Anette ibland har lite skumma uttal i sin engelska. Det är en petitess i sammanhanget, trots allt pratar vi ju om ett band från Finland (även om ju just hon är från Sverige), så det känns inte helt fel ändå...

"Imaginaerum" är, om jag förstår det rätt, både tänkt att vara film och skiva, och jag gissar att framförandet live (bandet kommer till Göteborg och Scandinavium i vår) kommer att hänga ihop på ett teatraliskt sätt. Och kanske är det så det är tänkt att man ska ta del av detta, kanske blir kasten mellan bra och dåligt mindre påtagliga då? Inbakade i showen?
Det visar sig nämligen att Nightwish 2011 inte riktigt faller mig i smaken.
Kvar är känslan av att vi vuxit från varandra, och jag orkar inte riktigt med känslan av new age och fantasiland. Därtill är låtmaterialet inte tillräckligt starkt, och jag undrar hur detta kommer att tas emot av bandets riktiga fans. Det känns som en av de svagare skivorna i bandets diskografi, totalt sett.

Bästa Spår: "I Want My Tears Back"

Nightwish "Imaginaerum" - 2

Fredagsyra

2011-12-16T14:02:00.009+01:00

Jo, men jag kan inte hjälpa det. Jag gillar fredagar, det kanske är den bästa dagen av alla på veckan. Löftet om helg framför sig, lite skön stämning på jobbet (eller panik, beroende på om man måste hnna klart med något...), lite bra musik i högtalarna.
Just nu går som sagt Metallicas nya "Beyond Magnetic", en EP med fyra låtar som inte fick plats på "Death Magnetic". Rätt bra ändå, helt klart över förväntan.
Och, det är ju svårt att inte undra.... är detta ett sätt att tvätta lite av sitt anseendet efer haveriet med "LuLu"? Jag tror nästan det!

Annars kanske du märkt att denna fredag är lite annorlunda?
Något som saknas?
Precis.

Veckans Tips lyser med sin frånvaro.
Varje fredag morgon får du ju i vanliga fall ett sådant, men såhär i juletider så brukar serien ta lite ledigt. Samla sig för nästa säsong, kan man säga - och det är precis vad som händer just nu. Du hittar dock alla gamla Veckans Tips i det nu uppdaterade Arkivet. Mycket nöje!

Annars finns lite annan läsning på WeRock för dig som vill döda lite tid och kolla lite roliga konsertbilder. Martin besökte Kvelertaks spelning på KB i Malmö här i veckan, och dessutom har vi fått ett gästspel av Calle Eklund som spanade in Entombeds spelning i Borlänge.

I båda fallen har jag varit så trixig att jag länkat bilderna ovan till respektive artikel, så du behöver klicka på dem för att hamna rätt. Hoppas jag. Man vet ju aldrig. Det är ju visst fredag, and I can't be trusted...

IAGO "A Buzzard In A Lark's Nest" - releasefest ikväll!

2011-12-16T08:50:00.000+01:00

Göteborgsbandet IAGO släpper nu sin debut "A Buzzard In A Lark's Nest" (tjuvlyssna via Soundcloud här), och firar med releasefest ikväll. Henriksberg är platsen, och man kommer att framföra skivan i sin helhet.

Bandet själva säger sig ha rötterna i dödsmetallen, men att man nu strävar efter att frigöra sig och verkligen satsa allt på att låta musiken leda sig på nya stigar.

Och det stämmer nog.

"A Buzzard In A Lark's Nest" är progressivt, mörkt, hårt och vackert på en gång. Låtarna är ganska långa och slingriga, och det är inte utan att man tänker Opeth eller Cult Of Luna, stundtals - även om vi inte pratar en kopia av någon av akterna. Likheten är snarare en känsla.

Och sämre akter kan man ju låna känslan av...

Nå, får du chansen att kolla bandet så gör det. Kanske redan ikväll?

Fredag, FTW!

2011-12-16T07:09:00.004+01:00

Tjohoo!
Fredag, en vecka kvar till lite julledigt - och dessutom Metallicas nya EP i högtalarna.
Snyggt, den är väsentligt bättre än jag trodde. Faktiskt.
Bilden ovan känns passande att sparka igång dagen med.
Jag har stulit den från något som heter WeRun.
Man kan tro att det är en systersida till WeRock, men inte så länge. WeRun verkar mest innehålla bloggar med unga tjejer i blont hår i huvudrollen.
Dock - de har ju den goda smaken att köra alla låtarna på EP'n "Beyond Magnetic" om man vill lyssna. Här.
Fredag, FTW!

Detta är stöld!

2011-12-15T15:58:00.000+01:00

Senaste numret av Sweden Rock Magazine var riktigt bra. ÄVen senaste av Close-Up, för den delen. Jag gillar ju de numren som går igenom årets skivor, så det kommer (i mellandagarna!) en genomgång av de olika topplistorna.
Innan dess tänkte jag dock sno lite grejor från just senaste Sweden Rock.
En lång och bra intervju med Anders Fridén i In Flames var huvudnumret i tidningen. Dessutom fanns ovanstående omröstningsresultat.
Det tycker jag är intressant. "Clayman" hamnar högst, ganska tydligt, men att senaste skivan "Sounds Of A PLayground Fading" hamnar så lågt är överraskande.
Efter rätt svaga "Come Clarity", till exempel.
Och dessutom kan man se att det finns en tydlig schism mellan de gamla och de nya fansen.
Rent krasst tycker jag att de första skivorna med bandet har mer charm än kvalitet, men det verkar finnas en stor skara fans som anser att det är det bästa bandet gjort.

Och, på tal om gammalt.

Running Wild återkommer.

Jag är rätt säker på att det INTE är en bra idé, oavsett vad jag tyckt om bandets bästa skivor en gång i tiden så gillar jag när rockers vet när det är dags att lägga av.

Och, käre Rock'N'Rolf - ditt bäst före datum har passerat för rätt länge sen...

Förresten lär du ju bli upprumpad rejält i just april, av ett knippe andra gamlingar från Tyskland. Då släpper nämligen Accept sin platta "Stalingrad", och med tanke på hur urstark senaste given var så vill du nog inte konkurrera med dem.

Få se... finns dte mer man kan sno från Sweden Rock?

Säkert. Men det kanske är bäst att ligga lite lågt.

Det är ju ändå en liten värld, och man vill inte steal all their thunder.

Speciellt inte när de knåpat ihop ett så bra nummer. Hepp!

Fel.

2011-12-15T07:42:00.000+01:00

Beställer ibland från CDON, istället för Record Heaven.
Nyheter, framförallt.
Det blir oftast sådär.
Detta är senaste exemplet som landade i brevlådan igår.
Beställning lagd på Krux "III - He Who Sleeps Amongst The Stars".
Denna skiva är INTE Krux. Det är filmmusiken från något som heter "Real Steel".
Det roliga är ju att man måste vara rätt trött på sitt jobb om man nu inte ens ser om det verkar stämma alls.
Okej om man tar fel Kruxplatta, eller en annan med liknande namn, eller om det varit otydligt vad denna skiva är för något istället.... men... det syns rätt tydligt va?

Man får helt enkelt lyssna lite på den första Kruxplattan så länge. Inte fel det heller...

Recension: Paradise Lost "Draconian Times MMXI"

2011-12-14T14:00:00.001+01:00

Sådärja.
Så har man spräckt nollan!
Alltså, när det gäller att dela ut maxpoängen 10 av 10 möjliga på Werock.
Och den skiva som gör det är Paradise Lost "Draconian Times MMXI", liveplata från London.
Ganska givet varför om du läser recensionen, och det var inte utan att jag tänkte på mina nedplitade tankar i samband med krönikan senast, den som hette "Betyg. Otyg. Satyg."
Kollegan Martin har också publicerat en ny recension, passande nog med gruppen Draconian. De får dock lite mer modest mottagande för skivan "A Rose For The Apocalypse"...

Vad är detta?

2011-12-14T11:23:00.000+01:00

Kollade lite barn-TV igår, med äldsta killen M.
Hjärnkontoret.
Kul, man byggde en pall av pepparkakor (rubbat!).
Men, det som hände en bit in fick mig nästan att ramla av stolen.

Kolla på det här klippet och hjälp mig.
Den del vi pratar om startar 6:40 in i programmet, och det du ska lyssna efter kommer ca 7:30 in. När tomten ska spela sin musik.

Vilken är gruppen och låten?
Jag vill verkligen veta, och det var ingen kommentar om det i eftertexterna. Lät som bra skit, tycker jag. Hjälp!!

Inför Katatonia live ikväll. Till Per!

2011-12-14T07:04:00.003+01:00

Ikväll spelar Katatonia live i stan. Sitt jubileumsgig. Naturligtvis ska Per dit, det är ju hans absoluta favoritband, och jag unnar honom en fantastisk kväll. Senast det begav sig så delade han med sig av dessa tankar & bilder, och naturligtvis tror vi att det blir en än bättre kväll nu. Dessutom ska han få träffa bandet, så jag tänker hänga på Facebook för att få se idolbilder!

Uppladdning bjuds i form av recensionen av senaste "Night Is The New Day", liveplattan "Live Konsternation" likväl som en liten specialare med förbandet Enter The Hunt. Detta är Karins favoritband alla kategorier, och hon har lyckats med konststycket att inför kvällen få en intervju med bandet, likväl som en tävling.
Kolla in möjligheten att vinna en läcker T-shirt. på Werock.
Förstås!
Dessutom innebär ju Enter The Hunt-närvaron att man med sannolikhet får höra Krister Linder som gästsångare i "Departer". Bland annat, ryktet säger att kvällens "Last Fair Day Gone Night"-paket med Katatonia kommer att bevistas av flera gäster...

Nåväl. Per - njut av dagen och kvällen. Det är du värd!

Emergency call

2011-12-13T15:02:00.002+01:00

Ovanlig start på dagen idag.
Köade mig som vanligt framåt på Nynäsvägen, runt tjugo över sex eller halv sju sådär.
Stillastående kö framför mig, så jag stannade och passade på att byta skiva. Ut med Rwake, inm med Battle Beast.
Då smäller det som fanken, och jag blir påkörd bakifrån.
Det visar sig att det är en bil som är tre bilar bakom mig som inte fattar att det står still, utan brakar rakt in i kön och trycker totalt fyra bilar framåt i en seriekrock.
Så undertecknad fick ringa 112.
Det är inget man gör varje dag direkt.
Ambulanser, poliser, räddningstjänst, kilometerlånga köer.
Bilglas på asfalten, en rädd hund i ett bagageutrymme i en av bilarna.
Jag räddade skivorna (ja, vem vet, om bilen skulle bogseras kanske de hade försvunnit för alltid?), iPoden och datorn. Och mig själv.
Mår OK, lite stel och öm i nacken - men dagen blev ju klart annorlunda.
Inga lussebular, istället Vårdcentralen.

Så det kan gå!

Recension: Terrortory "The Seed Left Behind"

2011-12-13T08:15:00.001+01:00

Terrortory från Skellefteå och Umeå har tagit lång tid på sig att färdigställa debutskivan "The Seed Left Behind". Tre år har arbetet fortgått, och enligt bandet själva kan det nog bero på att de är rätt lata (i alla fall enligt den intervju som gavs i senaste Close-Up Magazine).
Själv tycker jag att det var smart.
Det märks nämligen att samtliga 7 låtar har getts tid att utvecklas i precis den takt som krävs. Ibland behöver låten snabbt rens, ibland är det stämning som krävs, men oavsett vilket så känns det aldrig framjäktat eller krystat.
Det är liksom precis som det ska. Hela tiden.
Musikaliskt så är det ganska vemodig musik (vilket även går igen i lyriken) som kanske bäst kan beskrivas som göteborgsdöds med progressiva inslag.
Mer än en gång så tänker jag på faktiskt på hur At The Gates lät, fast utan det riktiga piskandet. Visst finns renset där stundtals hos Terrortory, men framförallt låter frontmannen Johan Norström stundtals förvirrande lik en viss Tompa Lindberg.
Och det är ju inte fel!

Nå, till denna recension då.
Sju låtar, och ändå klockar skivan på runt 40 minuter. Varje stycke är relativt eget, och har en berättigad plats på skivan. Inledande "The Soil Turns Red" är kanske den mjukaste låten, med en bedräglig lyster av trevlighet över sig. Det är lätt att låta sig luras, men efter ett tag förstår man att den är kolsvart, och när den slutar med de framviskade orden "Can you not see? All this blood that we bleed is no longer meant for you? Can you not see? All these tears that we weep, We only share them with ourselves" som sedan övergår i ett avslutande avgrundsvrål bestående av det plågade "A lie..." så förstår man att detta är ännu ett resultat av att låten får ta den plats den behöver. På skivan, i hjärtat på bandet.
Det fortsätter på samma väg.
"DeReign" är bra och snabb tvåtakt till största delen, och den stämningsfulla biten i mitten avslutas med en sån där grej som ekar i huvudet i flera timmar efter att man hört låten, när bandet till raderna "I fear the dogs will feast on the remains of my thoughts, I fear the dogs will feast upon me" går från stämningsfullt finlir till fullt ställ. Snyggt!

Skivan är ändå bäst från titelspåret och framåt. De efterföljande "Concept: Anarchy", "The Destroyer", relativt enkla och korta "I, You" och avslutande "Saviour" är urstarka, och kompletterar en skiva som helt klart är med i diskussionen om "årets topplista".
Skivan är satt på Mullberget (en instutition som de flesta Skelleftebor känner till), och produktionen är väl fungerande. Speciellt gillar jag "skräpigheten" i Peter Hägglunds cymbaler/virvlar och high-hats. Det ger den där desperata känslan extra skjuts.
Bandet i övrigt gör också en god insats, och harmonin mellan gitarristerna Stefan Vidmark och Michael Bergvall är riktigt bra. De har helt olika gitarrljud i spelningen, en lite ruffare och mörkare och ett lite ljusare, mer soloinriktad stil som kompletterar varandra fint.

Du hittar skivan på Spotify, och detta är absolut en skiva jag tycker du ska kolla in och ge lite tid. Den växer för varje lyssning, och när det kommer till betyg ser jag faktiskt inte så mycket alternativ just nu. Detta är en klockren 4:a just nu, men den kan växa vidare. Så småningom kan du nog räkna med att den dyker upp som Veckans Tips...

Bästa Spår: Inte lätt, inte lätt alls... men till slut får jag nog säga att jag fastnat mest för "Concept: Anarchy". Hård konkurrens dock... mycket hård!

Terrortory "The Seed Left Behind": 4

Världens Bäste Trummis - Dave Lombardo!

2011-12-12T16:00:00.000+01:00

Sent igår kväll tog omröstningen slut, finalen avgjordes och vi har - en gång för alla - en vinnare framröstad av er läsare.

Världens Bäste Hårdrockstrummis är:

DAVE LOMBARDO!

Ryggraden i Slayer knep seger i sin kvalgrupp med 25 röster (där han bland annat slog ut Chris Adler från Lamb Of God och Phil Rudd från AC/DC), en mängd som gav andra ranking efter Thomas Haake från Meshuggah.

De två skulle stöta på varandra i semifinalen efter att herr Lombardo kvaddat Tim Yeung (Morbid Angel) och Neil Peart (Rush) på sin väg fram dit.

I semifinalen bytte Haake och Lombardo plats på rankingen, och det blev till slut en ganska enkel seger för den sistnämnda. 27-19 skrevs röstsiffrorna till, och det var dags att gå till final.

Där väntade Brann Dailor från Mastodon, och till slut var det inte mycket att snacka om.

Hela 35-17 blev det till slut, och vi har en klar vinnare.

Metalbloggens läsare verkar vara ganska eniga om att det är just Dave Lombardo som är det bästa man kan placera på trumpallen.

GRATTIS!

Detta innebär två saker. Det ena att omröstningarna är slut (vilket är rätt skönt personligen, det blir en del att hålla reda på i många veckor i sträck, och låt oss vara ärliga... jag är inte jättebra på det!), och det andra är att vi får hylla kar'ln lite.

Detta är vår vinnare i full fräs. Enjoy!

Veckans Citat: Dave Mustaine

2011-12-12T08:00:00.000+01:00

Dave Mustaine är med sitt Megadeth aktuella med nya, ostigt döpta, albumet "Th1rt3en".
Dessutom får han äran att medverka i Veckans Citat, här och nu.
Grattis?

"Jag tror att jag skulle bli en bättre president än George Bush.

Både George Bush och Dick Cheney har varit i fängelse fler gånger än jag, och jag brukade använda heroin."

Dave Mustaine, Megadeth

Världens Sämsta Bandnamn 2?

2011-12-11T18:05:00.003+01:00

Hm.
Jag trodde jag hade hittat Världens Sämsta Bandnamn en gång i tiden, men det var tydligen fel (dessutom, det gänget var ju jävligt bra, det är jag inte lika säker på när det gäller mina nya kandidater...)
Kolla in affischen ovan.
Nä, det är inte Caliban jag menar (som för övrigt överraskade undertecknad mycket positivt när de spelade på en av alla dessa rockkryssningar), utan du hittar namnet en bit ner.

We Butter The Bread With Butter.

Vad i helvete?
Det är ju inte bara uselt, det går ju knappt att säga?
Lägg ner eller byt namn.
hur ni än låter, vad ni än har för tankar om framtiden...

Remasters: Sabbat "History Of A Time To Come"

2011-12-11T10:00:00.004+01:00

Detta är den sista Remastersskivan ut innan juluppehållet, och vad passar då bättre än att plocka fram en vackert röd historia som dessutom har en hel del nostalgi kopplat till sig?
Nä, inte mycket.
Alltså tar vi fram Sabbat "History Of A Time To Come"!
Denna skiva hade jag i min ungdom, när det väl begav sig, i början av 90-talet. Skivan kom visserligen -88, men jag hade den inte förrän 90, 91 ungefär.
Och grejen är den att jag nog inte riktigt fattade vad detta var.
Det var lite för stökigt, arytmiskt och udda för att jag skulle ta det till mitt hjärta för fullt, i alla fall till en början.
Och av någon anledning försvann skivan med tidens gång.
Den kan ha legat i någon bil, lånats ut till en vän eller bara smitit i samband med en av otaliga flyttar - men borta var den.
Till min stora glädje släpptes den dock Remastrad och laddad med extramaterial 2007, och efter att jag åter igen fått den i min ägo har jag lätt konstaterat två saker.

1) Det är en fantastisk skiva, och jag var trög som inte såg storheten i bandets egna sound
2) Nostalgi ger ett härligt skimmer till musik!

Denna platta får nog räknas som en av de riktigt viktiga från 80-talet, men Sabbat kom ändå aldrig att slå stort - precis som den fina extra långa historien i bookleten berättar. Resultatet av hela bandet kom snarare att bli en enda sak: Andy Sneap.
Han hanterar gitarren i Sabbat, men är ju numera en av de mest anlitade - och högst hållna - producenterna för hård musik (likväl som gitarrist i nyligen uppvaknade Hell, som faktiskt i sin låtstruktur inte alls är olika Sabbat!). Resten av bandet består av Martin Walkyier på sång, Simon Negus på trummor och Frazer Craske. Bara okändingar, med andra ord.
Det spelar dock mindre roll - för det är ju musiken som ska stå i fokus.
Och den är helt egen.
En udda, avig sorts thrash där låtarna är ganska långa och har titlar som "A Cautionary Tale", "Behind The Crooked Cross", "Horned Is The Hunter", "A Dead Man's Robe", "The Church Bizarre" och "I For An Eye".
Martin Walkyiers sång är också stundtals galen, och har lite drag av King Diamond i sig, vilket totalt sett passar bra och ger - som sagt - en totalt udda historia.
Extra tydligt är det nog på de livespår som ligger som extramaterial på skivan. Inspelat i Östberlin och med bra ljud som ändå känns sådär rått så är det verkligen en mumsig efterrätt till själva skivan. Totalt fem spår får man som extra, och det är verkligen inte illa.

Skivan har, numera, dessutom en riktigt bra ljudbild. Den ursprungliga produktionen rattades av en Roy M. Roland, men naturligtvis är det Andy Sneap själv som förfinat ljudbilden på denna remastrade version.
Öppna Spotify och lyssna lite själv, innan du lägger beställningen. Den här skivan behöver du, för Sabbat måste finnas representerade i din hylla!